ieke glömma: hvad den 5 sjelfve verket är, om de ock af kotteri-interessen och politiska partier skull för tillfället bafva bufvit w.trumpetad och uppböj till en viss grad af betydenhet, en betydenhet, son snart af den inträdande verkligheten reduceras til sin ursprungliga obetydligheb... Vissa celebritete äro motsatsen af Jerichos murar; de byggas oc upprätthållas af andras trumpetande; när dett: tystnat, falla de i stoft. : Minst hör en sådan man tillkta sig öfvermod oci maktspråk. Moaktspråkens tid är förbi, äfven om de uttalas af hr Geijer och kontrasigneras af hi Bergfalk. Den historiska sanningen talar högre och gäller mer än båda, och dess röst skall, oak: tadt allt partisorl, dock slutligen framtränga til Svenska folket och göra sig gältande. . För att emedlertid visa, med hvad rättighet ve. tenskapsmannen Bergfalk talar ur en så hög ton vilja vi som en liten hans historiskt vetenskapliga meritlista och till allmänhetens minne uppräknas följande, af honom i denna recension yttrade satser. De blifva för hr Bergfalk några nötter att bita på. De äro också plockade frän hans egen i Frey planterade nötbuske. 4:0 Hr Bergfalk påstår, att hr (feijer har i Sverige först infört den historiska konsten ). 9.0 Hr Bergfalk försverar den satsen, att krig var för Sverige efter freden 1648 en nödvändighet. 3:0 Hr Bergfalk försvarar den satsen, att Kristina vek undan för denna krigets nödvändighet, d. v. s. att Kristina nedlade spiran för att undvika nödvändigheien af att föra ett krig. 4:0 He Bergfalk försvarar det yttrandet, att Kristinas förmyndare gjorde ritets stadgar helt och hållet i aristokratiens intresse. 30 Hr Bergfalk påstår, att svenska eröfringsplaner mot Kurland och Preussen hörde på 1650-talet till en Svensk-Skandinavisk politik; i motsats mot en Svensk-Europeisk. 6:0 Då hr Geijer omtalar, att Magnus Ladulås och konungarna på hans tid sökte göra tjenst till villkor för adlig frihet och sålages törvansla bördsadeln till tjenst adel, Gå prisar hr Bergfalk detta såsom en skarpsinnig anmärkning. Når sedermera hr Geijer om denna redan från Folkungatiden gängse föreställning på ett fest obegripligt sätt säger, alt-Karl den nionde kom upp dermed, att det allmännas tjenst var ett hufvudbegrepp af adel; då uppträder hr Bergfalk för aw försvara äfven denna sats. Hen påstår således, att Carl IX kom upp med ett begrepp, som dock hrr Goijer och Bergfalk redan hos Magnus Ladulås omtalat; ett begrepp, som alla veia hafsa i öfver 500 år varit gängse m. m. m. m. m. m. Vi undra, om ej hr Bergfalk skall i längden finna sig besvärad af att inför en vetenskaplig samtid och efterverld stå fadder för dylika historiska satser. Hvad vi veta är, att den tid skall snart komma: och är hos många redan kommen, då icke blott. vetenskapsmannen, utan äfven dilettanten skola förvånas öfver, att dylika historiska vidunderligheter kunnat af lärda män på allvar yttras och försvaras — och härmed tager Fryxell tills vidare afsked af hr Bergfalk och hans recension. ) Till hvad i detta ämne redan blifvit yttrat, må följande tilläggas. År 1825 utgaf hr Geijer sina Svea Rikes Häfder, det första hans arbete, i hvilket någon egentlig historisk konst kunde nedläggas. Men redan förut, eller från 4819—1823 hade hr Strinnholm utgifvit 3 delsr af sin historia. Vill hu hr Bergfolk förneka hr Strinnholms stora mästerskap i den historiska konsten? Vi tro kneppt. Men då blir det också, i hänseende till hr Strinnholms, likasom Celsii och Dalins förutgåendo erkända historiska konstnärsskep, en lika jerof osanning, som det är ett groft smicker att påstå, det br Geijer först infört den historiska konsten i Sverige.