ieke glömma: hvad den 5 sjelfve verket är, om de
ock af kotteri-interessen och politiska partier skull
för tillfället bafva bufvit w.trumpetad och uppböj
till en viss grad af betydenhet, en betydenhet, son
snart af den inträdande verkligheten reduceras til
sin ursprungliga obetydligheb... Vissa celebritete
äro motsatsen af Jerichos murar; de byggas oc
upprätthållas af andras trumpetande; när dett:
tystnat, falla de i stoft. :
Minst hör en sådan man tillkta sig öfvermod oci
maktspråk. Moaktspråkens tid är förbi, äfven om
de uttalas af hr Geijer och kontrasigneras af hi
Bergfalk. Den historiska sanningen talar högre
och gäller mer än båda, och dess röst skall, oak:
tadt allt partisorl, dock slutligen framtränga til
Svenska folket och göra sig gältande. .
För att emedlertid visa, med hvad rättighet ve.
tenskapsmannen Bergfalk talar ur en så hög ton
vilja vi som en liten hans historiskt vetenskapliga
meritlista och till allmänhetens minne uppräknas
följande, af honom i denna recension yttrade sat-
ser. De blifva för hr Bergfalk några nötter att
bita på. De äro också plockade frän hans egen i
Frey planterade nötbuske.
4:0 Hr Bergfalk påstår, att hr (feijer har i Sve-
rige först infört den historiska konsten ).
9.0 Hr Bergfalk försverar den satsen, att krig
var för Sverige efter freden 1648 en nödvändig-
het.
3:0 Hr Bergfalk försvarar den satsen, att Kri-
stina vek undan för denna krigets nödvändighet,
d. v. s. att Kristina nedlade spiran för att undvika
nödvändigheien af att föra ett krig.
4:0 He Bergfalk försvarar det yttrandet, att Kri-
stinas förmyndare gjorde ritets stadgar helt och
hållet i aristokratiens intresse.
30 Hr Bergfalk påstår, att svenska eröfringspla-
ner mot Kurland och Preussen hörde på 1650-talet
till en Svensk-Skandinavisk politik; i motsats mot
en Svensk-Europeisk.
6:0 Då hr Geijer omtalar, att Magnus Ladulås
och konungarna på hans tid sökte göra tjenst till
villkor för adlig frihet och sålages törvansla börds-
adeln till tjenst adel, Gå prisar hr Bergfalk detta
såsom en skarpsinnig anmärkning. Når sedermera
hr Geijer om denna redan från Folkungatiden
gängse föreställning på ett fest obegripligt sätt sä-
ger, alt-Karl den nionde kom upp dermed, att
det allmännas tjenst var ett hufvudbegrepp af
adel; då uppträder hr Bergfalk för aw försvara
äfven denna sats. Hen påstår således, att Carl IX
kom upp med ett begrepp, som dock hrr Goijer
och Bergfalk redan hos Magnus Ladulås omtalat;
ett begrepp, som alla veia hafsa i öfver 500 år
varit gängse m. m. m. m. m. m.
Vi undra, om ej hr Bergfalk skall i längden
finna sig besvärad af att inför en vetenskaplig sam-
tid och efterverld stå fadder för dylika historiska
satser.
Hvad vi veta är, att den tid skall snart komma:
och är hos många redan kommen, då icke blott.
vetenskapsmannen, utan äfven dilettanten skola för-
vånas öfver, att dylika historiska vidunderligheter
kunnat af lärda män på allvar yttras och försva-
ras — och härmed tager Fryxell tills vidare afsked
af hr Bergfalk och hans recension.
) Till hvad i detta ämne redan blifvit yttrat, må
följande tilläggas. År 1825 utgaf hr Geijer sina
Svea Rikes Häfder, det första hans arbete, i
hvilket någon egentlig historisk konst kunde ned-
läggas. Men redan förut, eller från 4819—1823
hade hr Strinnholm utgifvit 3 delsr af sin hi-
storia. Vill hu hr Bergfolk förneka hr Strinn-
holms stora mästerskap i den historiska konsten?
Vi tro kneppt. Men då blir det också, i hän-
seende till hr Strinnholms, likasom Celsii och
Dalins förutgåendo erkända historiska konstnärs-
skep, en lika jerof osanning, som det är ett groft
smicker att påstå, det br Geijer först infört den
historiska konsten i Sverige.