nagon DOCINUREODCL (OT Henus Hattlatt DCKSaltla, HNHKA
som Fryxells aristokratiska sympatier i historie;
redan ganska länge varit af sllmänheten kända
Framträdsndet var ämnadt att uppskjutas ännu et
e!ler annat år, i synnerhet tills granskningen a
reduktionen föregått; men det påskyndades genon
de tre föreläsningarne. Enligt dem har hr Geije
inför Konung och Konungahus, inför hof och uni
versitet och inför Sveriges uppväxande ungdom hål
Hit en akad:misk föreläsning, icke blott fylld a
historiska misstag och oriktigheter, utan ock all
igenom hållen i en mot en enda samhällsklass, mo
Svenska adeln orättvis, förbittrad och förbittrand
rigtning. Inför detta höga auditorium har hr Gei
jer på Svenska adeln kastat den ena blodiga, mel
orättvisa beskyllningen efter den andra. Boken
utgifven i en tidpunkt af pariihat mot denna sam
hällsklass, blef ef den stora massan med acklama
tion mottagen och af dess ledande tidningar utba:
Isunad såsom en samling osvikliga historiska san
ningar. Mängden litade på deras ord och på hi
Geijers anseende såsom gammal historiarum pro
Ifessor. Endast få ägde nog histo:isk kunskap at:
inse verk! ga förhållandet, nemligen misstagen oct
ihåligheterna af de stora och klingande fraserna
men dessa få tego, af cen orsak eller annan. Di
kände sig Fryxell oemotståndligen förbunden at
I genast uppträda mot detta ofog, mot denna me:
och mer öfverdrifna orättvisa och ensidighet. Har
har dervid varit ledd af sanningskärlek och veten
skapligt interesse, och icke af någonting annat, oci
I hvad personlig fördel hade han af företaget rim.
ligtvis att vinna? — Med den af hr Bergfalk åsyf-
tade personen har Fryxell i detta ämne icke haf!
ringaste kommunikation. Fryxell skulle icke rädas
att erkänna, om han i detta fall egt hedern af den
utmärkta -mannens förtroende.
Art. XXI.
Arställom ett par jemnförelser! Först mellan
Fryxells och Bergfalks satser! Fryxells hufvudpå-
stående är, att Svenska historien blifvit behand-
lad med för mycken partiskhet mot Svenska a-
pdeln,. I Scandia IV, 424, säger br Bergfalk, att
de af Lagerbring så vrångt behandlade aristo-
kraterna hafva att ansvara för alltför många
verkliga förbrytelser, att dessa ännu behöfva ö-
;kas med dem. som 18:de århundradets författa-
,re diktat. Dessa hr Bergfalks ord innebära ju
påtagligen samma totalomdöme öfver den anti-ari-
stokratiska behändlingen af vår historia, som
Fryxell redan för 435 år ådagalagt och nu genom
dessa brochurer i sin helhet och konseqvens utta-
lat. Hr Bergfalks tota!omdöme öfver aristokratför-
dömandet i vår historia var 1834 alldeles detsam-
ma, som Fryxells länge varit och nu blifvit fram-
ställdt. Hvadan då detta hr Bergfalks häftiga upp-
trädande mot en åsigt, hbvilkea han sjelf. förut gil-
lat? Har äfven hr Bergfalk gjort ett historiskt
affall och af hvilka vettenskapliga skäl? M
Var det någon Urban den andre, som 4834 upp-
manade hr Bergfelk att taga Svenska adeln i för-
svar mot den vrånghet, hvarmed den blifvit be-
handlad, de distade förbrytelser, hvarmed den
blifvit angripen ef Lagerbring och 18:de århun-
dradets förfaltare? — Eller är det någon ny Ur-
ban den andre, på hvars uppmaning hr Bergfalk
nu träder fram för att vederlägga denna, just af
hr Bergfalk sjelf förut yrkade sats? Eller är sam-
ma aristokratförsvar origtigt i Fryxells, men rig-
tigt i Bergfalks mun? Ar aristokratfördömandet
förkastligt hos Lagerbring, men berömligt hos
Geijer? . Å
Anställom nu också en jemnförelse mellan hrr
Geijers och Bergfalks totalomdömen i denna sak.
Hr Bergfalk säger (Scandia 1. c.), att Lagerbring
vrångt behand!at aristokraterna och att adertor-
de århundradets författare pådiktat dem förbry-
telser utöfver de verkliga. Hr Geijer deremot sä-
ger, att man omöjligt kan påstå: att den hederliga
Lagerbring behandlat aristokratien med obillighet
och orättvisa; och hr Geijer säger ytterligare, att
mot ingen (märk väl ingen) föregående höfdateck-
nare kan beskyllningen för aristokratfördömande,
ensidighet med skäl göras.
Hvarje läsare inser genast, hvilken himmelsvid
skilnad det är mellen dessa hrr Geijers och Berg-
falks åsigter.. Olikheten gäller icke blott ett eller
annat factum, utan ett totalomdöme öfver hela vår
sednare häfdateckning. Antingen har hr Bergfalk
pratat i vädret, då han anklagat Lagerbring och
18:de ärbundradets författare för vrånghet och dik-
fade beskyllningar moi adeln; — eller också är
det hr Geaijer, som pratat i vädret, då han på det
amplaste sätt frikänt alla våra häfdatecknare från
denna anklagelse. Tertium non datur. En genom-
gående, omfattande, blind ensidighet och orättvisa
måste i detta fall förefinnas, antingen hos hr Berg-
falk, eller också hos hr Geijer. Tertiem non datur.
Det vore ganska roligt att höra, hos hvem hr Berg-
falk anser felet, den stora ensidigheten, ligga.
Vi vilja med ett litet annat alternativ gå hr
Bergfalk än närmare på lifvet. Hr Geijer förne-
sar all aristokratfördömande ensidighet hos våra
större häfdatecknare. Om nu 4:0 hr Geijer har
rätt häri, då bar ock hr Bergfalk pratat i vädret,
när han talat om Lagerbrings vrånghet mot ari-
stokraterna och om de förbrytelser som 18:de år-
hundradets häfdatecknare diktat på aristokratien.
— Om 20 hr Geijer har orätt, så följer deraf, att
han, hr Geijer, af egen förblindelse så delar den
aristokratfördömande ensidigheten, att hen ej mär-
ker den, utan till och med förnekar dess tillvaro.
händelse af en så stor och allmän hr Geijers för-
blindelse och ensidighet, är det ju också att prata
vädret, då hr Bergfalk så ofta och emfstiskt ta-
ar om, huru hr Geijer skipa! rättvisa åt alla i
Svenska historin. Huru är ett sådsnt rättvisans
skipand2 möjligt för en man, som icke ens förmär
inse tillvsron af dessa många äldre häfdatecknares
begångna orättvisor. Då hr Goijer icke erkänner
lem vara några orättvisor, så måste han fö!jaktli-
sen sjelf upptaga och ånyo begå dem, och hur går
det då med det så mycket omtalade skipandet af
rättvisa åt alla i Svenska historisn? -
Säledes antingen nu hr Geijer har rätt eller o-
rätt, så bar hr Bergfalk pratat i vädret, antingen
om förra häfdetecknares partiskhet, eller ock om
ir Geijers opartiskhet, Do kunna omöjligen stå
iilsammans. ;
t Art. XXIV.
Vi vi!ja till afsked gifva hr Bergfalk ännu en
et il al