stokratien saker till komungamaktens synder. Nog begriper Hr Bergfalk denna tydligt uttalade riktning af Fryxells tadel; och likväl vill ej Hr Bergfalk öppet erkänna sanningen deraf!! Dessa Hr Bergfalks invändningar hafva dock gifvit Fryxeil anledning att än närmare tänka på sasken och framkomma med ännu en avmärkning, Uti sin iver att nedsätta regeringsformen af 1634 säger Hr Geijer, att .Utskottsriksdagarna, hvilka bestodo af nägra de förnämsta rikels ständer, icke desto mindre beslöto med dessa ständers prättr ). Men, om förlåtelse! — Detta är helt och häleten dikt af Hr Geijer. NRegoringsformens 44 och 45 paragrafer göra stor skillnad mellan Utskottsrikzdsgar och vanliga riksdagar. Om Utskottsriksdagsr hete: det i 44 paragrafen, att Konungen sammankallar dem, då han behöfver deras betänkande eller hafver dem något märkligt att comMunicera. Der nämnes icke ett enda ord om nå:gon förbindande kraft i dessa Utskottsriksdagars betänkande, icke ett ord. som ger anlegning till det uttrycket, stt de beslutade med Riksens ständers rätt. — I 45 paragrafen, som talar om -vanliga riksdasar, säges, att mot deras beslut skall ningen hafva att säga, som Konungen och riket med hörsamhet och lydno är underkastad,. — Skillnaden är ju tydlig! Utskottsriksdagarna afgåfvo endast betänkanden, utan förbindande kraft; de vaniies riksdagarna fattade beslut, som voro bindande för hela riket. Denna skillnad iakttogs ock för det mesta i verketälligheten. I de vanliga riksdagsbes!uten läser man: Detta hafva vi för godt pfunnit och bslutat å egna och medbröders vägnar och skole det troligen och stadeligen efterkommax Sådant kallas ock riksdagsbeslut: — Utskotsriksdagarnas utlåtande kallas deremot sländernas consilium eMer Utskotltsständernas afsked . eller Utskottets betänkande; och slutas vanligen med den formen, ätt utskottet har rådt, tillstyrkt, beviljat e förut uppräknade punkterna. Hr Geijers mot 4634 års regeringsform framkastade insi bland stönderna att vid Utskotisriksdagarna besluta ined Piksens ständers rätt; — denna insinuation är således helt och hållet en dikt. Läsaren kan i Stjernmans Riksdagsbeslut, sid. 913 och 914, lätt öfvertyga sig derom. Då vi återigen kommit att yttra oss öfver ämnet, så vilia vi ej beller undandölja ännu en anmärknhinvg derom. Hr Geiier påstår. att-1634 års regeringsform myceket och väsendtligen ingriper i sländernas rättigheter,. — Men i denna regeringsfories 45 garagraf bestämmes, att alla inom j riket skola vara förbundna till hörsamhet mot Riksens stä s beslut. Detta är, så vidt vi kunna erinra oss. första gången, som Riksens ständers beslutande rätt blifvit öppet och formligen uttalad och erkänd. Detta är i Fryxells tanke ett så vigtigt faetum, att man med stöd af detsamma kan påstå, det 4634 års regeringsorm vidgat och stadgat ständernas rättigheter; åtminstone kan detta sägas med långt bättre skäl än de, på hvilka Hrr Geijer och Bergfalk stödja sitt påstående om mot-. satsen: Art. XX. sd Orimlig och dertill i hög grad löjlig är Hr Bergfalks ineiouation, att Fryxell utgifvit ströskrifterna om aristotratfördömandet i ändamål att förekomma der hotsnde faran, att allmänheten -skulle: glömma Fryrells historiska arbeten och i dess: ställe vända sig till Hr Geijer. — Sie! Hr Bergfalk vill således insinuera, att ett sådant lycksökeri hos allmänheten varit Fryxells syftemål vid utgifvandet sf dessa brochurer; om hvilka brochurer dock Fryxell både förutsett och förutssgt, likasom i enhvar kunde förutse och förutsäga, att de skulle stöta den stora allmänheten för hufvudet och väcka! dess bittra ovilja. . Bet var ju ett ganska eget! sätt, att rekommendera sig hos ssmma allmänhet! Hur kunde Hr Bergfalk nedskrifva en sådan ömkHur kunde ock Hr Bergfalk nedskrifva en sådan väcka en för hans presse; så föga an2? Hr Bergfalk vet mer än väl, att ke visat sig minsta skymt af den fara, att allmänheten skulle för Hr Geijers historia glömma Fryxel!s. Vi vilja ej vidare spela på denna sträng; det var Hr Bergfalk, som först vidrörtion, att den berättigar de förnämsta: de den. Art. XXI. Hr Bergfolk har med ordet barnsligheter benämnt de här ofvan diskuterade historiska frågorna. Uttrycket är oväntadt, är opassande af en vetenskapsz , för hvilken hvarje punkt af dess vetenskap borde vara vigtig: än mer, då sådana punkter utgöra omdömet öfver hela tidehvarf, eler angifvandet af vigtiga facta och förhållsnden. Att kalla diskussioner öfver sådana ämnen för barnsligheter, det utmärker en alltför stor subjektiv barnslighet i detta ords klena bemärkelse. Eller t. ex.: : Frågan, huruvida tidehvarfvet från 1250 till 1330 var ett laglöshetens, ett sjelfsvåldets tidehvarf för de stora, såsom Hrr Geijer och Bergfalk påstå; — eller om derunder utöfvades en för sin tid ovanligt kraftig lagskipning, såsom Fryxell med stöd af de historiska källorna yrkar; — denna fråga, som rör icke en parlikularitet, utan ett omdöme om ett helt tidehvarf i dess sammanhang; — är denna stora vetenskapliga fråga en barnslighet? Säg, Hr Bergfalk! Frågan, huruvida samma tidehvarfs lagstiftning var blott för folket, som Hr Geijer säger; — eller enligt Fryxell en lagstiftning för alla, är väl denna vigtiga fråga en barnslighet? Frågan, huruvida Svenska medeltiden visar exempol af ståndskrig, under hvilka de högre stånden störta hvarandra utför samhällets murar, enligt Hr Geijers alldeles ur luften tagna påstående; — eller om, såsom Fryxell yrkar, under Svenska medeltiden det icke fanns några slånds-krig, under hvilka de högre stånden störtade hvarandra utför samhällete murar; — denna fråga, som rör cke en partikularitel, utan omdömet om ett helt tidehvarf i dess sammanhang; — afgörandet af denna vigtiga historiska fråga, är det en barnslighet? Såg, Hr Bergfalk! s Frågan, huruvida krig efter freden 4648 var för Sverige en nödvändighet, såsom Hr Geijer yrkar; — eller huruvida kriget ganska väl kunde undvikas, såsom Fryxell påstår — denna fråga. som rör Inka on NnArtkularstef. utan helheten af Sverices a I I AA TA Ar Oh -LL mm mr