stokratien saker till komungamaktens synder. Nog
begriper Hr Bergfalk denna tydligt uttalade rikt-
ning af Fryxells tadel; och likväl vill ej Hr Berg-
falk öppet erkänna sanningen deraf!!
Dessa Hr Bergfalks invändningar hafva dock gif-
vit Fryxeil anledning att än närmare tänka på sa-
sken och framkomma med ännu en avmärkning,
Uti sin iver att nedsätta regeringsformen af 1634
säger Hr Geijer, att .Utskottsriksdagarna, hvilka
bestodo af nägra de förnämsta rikels ständer,
icke desto mindre beslöto med dessa ständers
prättr ). Men, om förlåtelse! — Detta är helt
och häleten dikt af Hr Geijer. NRegoringsformens
44 och 45 paragrafer göra stor skillnad mellan Ut-
skottsrikzdsgar och vanliga riksdagar. Om Utskotts-
riksdagsr hete: det i 44 paragrafen, att Konungen
sammankallar dem, då han behöfver deras betän-
kande eller hafver dem något märkligt att com-
Municera. Der nämnes icke ett enda ord om nå-
:gon förbindande kraft i dessa Utskottsriksdagars
betänkande, icke ett ord. som ger anlegning till
det uttrycket, stt de beslutade med Riksens stän-
ders rätt. — I 45 paragrafen, som talar om -van-
liga riksdasar, säges, att mot deras beslut skall
ningen hafva att säga, som Konungen och riket
med hörsamhet och lydno är underkastad,. —
Skillnaden är ju tydlig! Utskottsriksdagarna af-
gåfvo endast betänkanden, utan förbindande kraft;
de vaniies riksdagarna fattade beslut, som voro bin-
dande för hela riket. Denna skillnad iakttogs ock
för det mesta i verketälligheten. I de vanliga riks-
dagsbes!uten läser man: Detta hafva vi för godt
pfunnit och bslutat å egna och medbröders väg-
nar och skole det troligen och stadeligen efter-
kommax Sådant kallas ock riksdagsbeslut: —
Utskotsriksdagarnas utlåtande kallas deremot slän-
dernas consilium eMer Utskotltsständernas afsked
. eller Utskottets betänkande; och slutas vanligen med
den formen, ätt utskottet har rådt, tillstyrkt, be-
viljat e förut uppräknade punkterna.
Hr Geijers mot 4634 års regeringsform framka-
stade insi
bland stönderna att vid Utskotisriksdagarna be-
sluta ined Piksens ständers rätt; — denna insi-
nuation är således helt och hållet en dikt. Läsa-
ren kan i Stjernmans Riksdagsbeslut, sid. 913 och
914, lätt öfvertyga sig derom.
Då vi återigen kommit att yttra oss öfver äm-
net, så vilia vi ej beller undandölja ännu en an-
märknhinvg derom. Hr Geiier påstår. att-1634 års
regeringsform myceket och väsendtligen ingriper
i sländernas rättigheter,. — Men i denna rege-
ringsfories 45 garagraf bestämmes, att alla inom j
riket skola vara förbundna till hörsamhet mot Rik-
sens stä s beslut. Detta är, så vidt vi kunna
erinra oss. första gången, som Riksens ständers
beslutande rätt blifvit öppet och formligen uttalad
och erkänd. Detta är i Fryxells tanke ett så vig-
tigt faetum, att man med stöd af detsamma kan
påstå, det 4634 års regeringsorm vidgat och stad-
gat ständernas rättigheter; åtminstone kan detta
sägas med långt bättre skäl än de, på hvilka Hrr
Geijer och Bergfalk stödja sitt påstående om mot-.
satsen:
Art. XX. sd
Orimlig och dertill i hög grad löjlig är Hr Berg-
falks ineiouation, att Fryxell utgifvit ströskrifterna
om aristotratfördömandet i ändamål att förekom-
ma der hotsnde faran, att allmänheten -skulle:
glömma Fryrells historiska arbeten och i dess:
ställe vända sig till Hr Geijer. — Sie! Hr Berg-
falk vill således insinuera, att ett sådant lycksökeri
hos allmänheten varit Fryxells syftemål vid utgif-
vandet sf dessa brochurer; om hvilka brochurer
dock Fryxell både förutsett och förutssgt, likasom i
enhvar kunde förutse och förutsäga, att de skulle
stöta den stora allmänheten för hufvudet och väcka!
dess bittra ovilja. . Bet var ju ett ganska eget!
sätt, att rekommendera sig hos ssmma allmänhet!
Hur kunde Hr Bergfalk nedskrifva en sådan ömk-
Hur kunde ock Hr Bergfalk nedskrifva en sådan
väcka en för hans presse; så föga an-
2? Hr Bergfalk vet mer än väl, att
ke visat sig minsta skymt af den fara,
att allmänheten skulle för Hr Geijers historia
glömma Fryxel!s. Vi vilja ej vidare spela på den-
na sträng; det var Hr Bergfalk, som först vidrör-
tion, att den berättigar de förnämsta:
de den.
Art. XXI.
Hr Bergfolk har med ordet barnsligheter be-
nämnt de här ofvan diskuterade historiska frågor-
na. Uttrycket är oväntadt, är opassande af en ve-
tenskapsz , för hvilken hvarje punkt af dess ve-
tenskap borde vara vigtig: än mer, då sådana
punkter utgöra omdömet öfver hela tidehvarf, el-
er angifvandet af vigtiga facta och förhållsnden.
Att kalla diskussioner öfver sådana ämnen för
barnsligheter, det utmärker en alltför stor sub-
jektiv barnslighet i detta ords klena bemärkelse.
Eller t. ex.: :
Frågan, huruvida tidehvarfvet från 1250 till 1330
var ett laglöshetens, ett sjelfsvåldets tidehvarf för
de stora, såsom Hrr Geijer och Bergfalk påstå; —
eller om derunder utöfvades en för sin tid ovan-
ligt kraftig lagskipning, såsom Fryxell med stöd af
de historiska källorna yrkar; — denna fråga, som
rör icke en parlikularitet, utan ett omdöme om
ett helt tidehvarf i dess sammanhang; — är denna
stora vetenskapliga fråga en barnslighet? Säg, Hr
Bergfalk!
Frågan, huruvida samma tidehvarfs lagstiftning
var blott för folket, som Hr Geijer säger; — eller
enligt Fryxell en lagstiftning för alla, är väl denna
vigtiga fråga en barnslighet?
Frågan, huruvida Svenska medeltiden visar exem-
pol af ståndskrig, under hvilka de högre stånden
störta hvarandra utför samhällets murar, en-
ligt Hr Geijers alldeles ur luften tagna påstående;
— eller om, såsom Fryxell yrkar, under Svenska
medeltiden det icke fanns några slånds-krig, un-
der hvilka de högre stånden störtade hvarandra
utför samhällete murar; — denna fråga, som rör
cke en partikularitel, utan omdömet om ett helt
tidehvarf i dess sammanhang; — afgörandet af
denna vigtiga historiska fråga, är det en barnslig-
het? Såg, Hr Bergfalk! s
Frågan, huruvida krig efter freden 4648 var för
Sverige en nödvändighet, såsom Hr Geijer yrkar;
— eller huruvida kriget ganska väl kunde undvi-
kas, såsom Fryxell påstår — denna fråga. som rör
Inka on NnArtkularstef. utan helheten af Sverices
a I I AA TA Ar
Oh -- - LL mm mr