ww glömska af edra lidanden, som ni så väl behöfver och som ni aldrig kan finna på denna ort, så uppfylld af edra bittra minnen. Medan den unge mannen talade, hade det fiendtliga uttrycket, hvilket förr stod måladt i Marguerites anletsdrag, efter hand försvunnit. Hon afhörde och betraktade honom stilla och vänligt, och hon till och med smålog; men det var icke detta hennes vanliga småleende, hvilket var vida bittrare än den djupaste sorgsenhet, utan ett ljuft leende, fullt af mildhet och tillgifvenhet. — Huan liknar sia fer, eburu haw har sin mors ömma och sjelfförsakande bjerta, sade hon med obeskriflig tillfredsställelse. Derefter tillade hon, i det hon plötligt rätade på sig: — Nej, nej, mina slägtingar, mina vänner! och härvid återfick hennes röst sin vanliga stränghet och skärpa. — Upphörea att Ö vertala mig. Marguerite de Peyras måste lefva och dö i detta vilda land, der hon är född. Hvad har jag att göra i denna verld, som jag icke känner, helst nu, då jag icke lefver för annat än mina minnen? Hvad rättighet har jag att intränga mig hos er, att besvära er med en underlig, nyckfull, baift förvriden varelse, sådan som jag? Nej, resen, återvänden till dessa städer,. för hvilka j ären skapade och hvarest j änvu kunnen sefva lycktga dagar. Jag måste qvarblifva här, hvarest allt barmonierar med min smärta; der allt gråter, suckar, klagar, liksom jag, der allt är dystert, sorg ligt, ödsligt, liksom min egen själ. Denna ödemark erbjuder mig s.u:dom fö:tjusande syner,