ww
glömska af edra lidanden, som ni så väl behöf-
ver och som ni aldrig kan finna på denna ort,
så uppfylld af edra bittra minnen.
Medan den unge mannen talade, hade det
fiendtliga uttrycket, hvilket förr stod måladt i
Marguerites anletsdrag, efter hand försvunnit.
Hon afhörde och betraktade honom stilla och
vänligt, och hon till och med smålog; men det
var icke detta hennes vanliga småleende, hvil-
ket var vida bittrare än den djupaste sorgsen-
het, utan ett ljuft leende, fullt af mildhet och
tillgifvenhet. -
— Huan liknar sia fer, eburu haw har sin
mors ömma och sjelfförsakande bjerta, sade hon
med obeskriflig tillfredsställelse.
Derefter tillade hon, i det hon plötligt rä-
tade på sig:
— Nej, nej, mina slägtingar, mina vänner!
och härvid återfick hennes röst sin vanliga
stränghet och skärpa. — Upphörea att Ö ver-
tala mig. Marguerite de Peyras måste lefva
och dö i detta vilda land, der hon är född.
Hvad har jag att göra i denna verld, som jag
icke känner, helst nu, då jag icke lefver för
annat än mina minnen? Hvad rättighet har
jag att intränga mig hos er, att besvära er med
en underlig, nyckfull, baift förvriden varelse,
sådan som jag? Nej, resen, återvänden till
dessa städer,. för hvilka j ären skapade och
hvarest j änvu kunnen sefva lycktga dagar.
Jag måste qvarblifva här, hvarest allt barmo-
nierar med min smärta; der allt gråter, suc-
kar, klagar, liksom jag, der allt är dystert, sorg
ligt, ödsligt, liksom min egen själ. Denna öde-
mark erbjuder mig s.u:dom fö:tjusande syner,