frasen; men hvad, som derstädes icke finnes, det är — historisk sanning. Efter Hr Bergfalk brsgt ämnet på tapeten, så vilja vi ytterligarev granska ännu en purkt deraf. I sammanhang med päståendet, att regeringsformen inkräktat på kronans rättigheter, har Hr Geijer segt: Christina har ej, Carl Gustaf har ej, vid uppstigandet på thronen, velat bekräfta 1634 års regerings;jorm. Uttrycket kastar, och denns gång från royalismens sida, en skugga öfver besagge regeringsform. Men äfven detta Hr Geijers uttryck tål mycken prutning. Just vid sitt uppstigande på thronen har Kristina i sin konungaförsäkran lofvat rätta sig efter regeringsformen och hålla den i sin vigor och till executionn, till dess ban blir öfverlagd och confirmerad till en evärdelig 1sg. Således har Kristina vid sitt uppstigande på thronen bekräftat regeringsformen tills vidare; och detta tills vidare utsträcktes till hela hennes regeripgstid. På sätt och vis blef det också ussträckt till hela Karl den tiondes, ty vid 1650 års riksdag bafra ständerna fordrat och Karl Gustaf i sin arffutste-försäkran lofvat efterkomma, hvad förra konungar försäkrat (således äfven Kristinas tills vidare bekräftande af regeringsformen); hvarjemte han tofvat regera efter Sveriges beskrifne lag och stadgar, hvilket sednare ord (som i de förra regenternas försäkran ej nämnes), efter all sannelikhet inbegriper regeringsformen, som då ofta kallades en regerings stadga. Säkert är, att inder hela både Kristinas och Karl Gustafs styelse, gällde 1654 ära Tegeringsform i Verkställigeten. Den blef säledes af dessa regenter, om icke le jure, åtminstone de facio bekräftad, och icke å förkastad som man af Hr Geijers ord och ordaag skulle lockas att tro, (Slutet följer.)