sSURTES SSUTle
. Den ofvannämnda motsägelsen i Hr Geijers ytt-
;rande om kronogodsförsäljningen söker äfven Hr
11 Bergfalk lösa på samma säist som Hr Geijer; nem-
ti ligen medelst entsgande af nya och svårare vilkor,
a som förmyndarne skulla hafva infört. Hårvid in-
träffar det märkvärdiga förhållande, att bland dessa
-l8f Hr Bergfalk omtalade så kallsde nya och svå-
I rare vilkor saknar man, med undantag af ett en-
tida, alla de af Hr Geijer nämnda och af Fryxell
tlvederisgda nya vilkoren. Detta torde få anses som
a I bevis, att Hr Bergfalk inser ogiltigheten af Ir
I Geijers vilkor och giltigheten af Fryxells veder-
-liäggning. Hr Bergfalk deremot rycker fram med
;Jandra nya, så kallade svårare vilkor, hvilka skulle
Atjena till ursäkt och förklaring för den bitterhet.
,Ihvarmed Hr Geijer bedömer riksförmyndarnes kro-
I nogodsförsäljning i jamföre!lse med konungarnas.
j Men om dessa nya vilkor äro verkliga och bevisa
något, så är det ganska besynnerligt, att icke Hr
ti Geijer framdrog dem, uten i dess ställe sina så
Ikallade nya vilkor, som vid närmare undersökning
Ibefunnos vara gsmla. Antingen har Hr Gejjer
Jicke känt dessa Hr Bergfalks nya vilkor eller ock
har han ansett dem ännu mindre bevisands än dem.
han sjelf framdragit och hvilkas ogiltighet Fryxell
Jådagslaggt.
För att undersöka verkligheten af Hr Bergfalks
framåregna nya, så kallade svårare vilkor för kro-
I nogodsförsäljningen, fordras tillträde till archiver-
na. En sådan undersökning måste darföre af Fry-
I xell, såsom vistandes på landet. uppskjutas; men
en utförligare granskning af så väl kronogodsför-
Isäljningen, som af Hr Bergfalks recension skall, vi
hoppas det, icke länge uteblifva.
Ett må dock genast anmärkas. Om äfven Hr
Bergfalks nya vilkor hålla profvet, så blir ändå
skilnaden emellan konungarnas och riksförmyndar-
nes kronogodsförsäljning så ringa, att den på in-
tet sätt kan rättfärdiga Hr Geijers ensidiga om
döme i de tre Föreläsningarne; neiatigen den o-
rättvisan, att på riksförmyndarnes kronogodsför-
säljning kasta den ena anklsgelsen efter den an-
dra, allt bårdare och bittrare; under det att knappt
lett enda lätt ord fälles öfver den kronogodsför-
säljning, som skedde af konungarna. Det är detta
smicker för konungamakten och detta trampande
på den redan fallna aristokratien, som väckt Fry-
xells ovilja; det är mot denna grofva, ständigt
framstående ensidighet, som Fryxell rigtat sina an-
märkningar, och denna ensidighet ksn ej ursäk-
tas, ej rättfärdigas, om men också skulle kunna
uppte en eller annan smärre olikhet i vilkoren för i
kronogodsförsäljningen. i
Art. XVI. ,
Hr Geijer bar skrifvit, att man i 1632 års re-!
L
g
geriogsform ser för första gången i Sverige en
organiserad förvaltning. med rådet till medel-):
punkt och riks-embetena i spetsen för styrelsens
olika grenar.
Ehvad ock Hr Bergfalk må säga, och huru stor
skeppunds-vigt han ock må lägga på det lilla com-
mat efter ordet förvaltning, så skail dock hvarje
läsare fatta Hr Geijers mening så, som skulle man
i regeringsfoxmen hafva för första gången sett
icke blott en organiserad förvaltning u:an ock!b
en förvaltning med rådet till medelpunkt; och!s
denna tydning faller sig så mycket naturligare, e
som orden förekomma i sammar hang med tillvi-e
telser för aristokratisk syftning i samma regerings-ö
orm. .
Hr Bergfalk talar också om skilnad mellan re-I
gering och förvaltning. Välen! Fryxell skall äf-k
ven häri gå honom till mötes och påstå, att 1634 !u
års regeringsform hvarken för första gången elterd
ens någonsin antager rådet som medetpunkt, hvar- 1
ken för regeringen eller för förvaltningen. I
Nästan hvarenda paragraf i regesingsfurmen visar h
en oaflåt!ig omsorg, att göra konungen till så välls
regeringens som förvaltningens medelpunkt; ochih
paragrafen om rådet innehåller ingenting nytt. in-le
genting, som ger anledning till Hr Geijers af Fry- f
xell anmärkta uttryck. Ö
Art. XVII. E
Hr Geijer har segt: ofrälsestånden ha oupp-!
hörligt protesterat mot dess (1634 års regerings-
nforms) yrkade giltighet utöfver minderårigheten.
Fryxell har anmärkt, att 1644 års ständer be-
gärde, att nämnde regeringsform, sedan den blifvit ly
öfversedd, skulle antegas för evärdeliga tider; och Iz
Fryxell har derigenom visat, huru åtminstone stän- k
derna icke den gången protesterat mos regerings-
formens giltighet utöfver förmyndaretiden.
h
He Bergfalk tycks anse exempiet ej nog bevi-!fi
sande. Vi skole då till yttermera visso gifva ho-p
nom än ett exempel.
I sjelfva regeringeformens sista paragraf läsaelg
följande i Gustaf Adelfs man lagsa ord: att denra Ip
regeringsorm skall härefter af allom dem, somig
b08s wåre effterkommande och Rijket, medh lydnoia
och höörsamhect tillgedhaen ähre, obrotzliyen ti
phollas, efterkommas och exequeras; och i inlednin- lv;
gen kallar Konungen denna regeringaform för en lt
ordning och stadga, som skall härefter evärdeli-ix
sgen hållas och iakttagas,. Alltså utgilver sig
regerirgsformen sjelf för att vara gällande ickelg
blott under förmyndarnes, utan ock för evärdeligel:r
tider. Och om denns regeringsform, med denne ja:
ydligt uttalade giltigbet för alla tider, säga Rik-
jens Ständer 4634, aut de densamma gilla, stadgaly!
och stadfästa i alla sina punkter och elausuler)p
på det kreftigaste, det någonsin ske kan, efter)
som den här ord för ord följer och införd ör Is
Sänsma mening upprepas sf samma ständer äfvenlri
på andra ställen, Af alll deta fianes klarligen,
att 1634 årg ofräse ständer icke, som Hr Geij
äger. proteslerat mot, utan just antegit regeringi-P
ormens giltigbet utöfver minderärigheten. te
Ur Geijers stora ord, alt Ofrälsestånden oupp-1d:
rörligt protesterat mot giltigheten af 4654 års re-
seringsform utöfver minderirigheten, passa vissar-lu!
igen ganska väl i stycket, då man vill nedsältajb:
Kristinas förmysdare och inbilla läsaren, att nämn- ir:
ie regeringsforea verkligen ingriper i siändernas, f:
folkets räktigheter, Men den stora frasen upp-
öser sig Vid närmare granskning i dunst, Orräl-jat
sestånden hafva 1634 antagit och 4644 med någon !C
örändring velat få antaga nämnda regeringsfo
wvärdeliga giltighet, Vid ett pir andea riksdagerjat
iafva de protesterat mot simma giltighet. I verk-jni
igheten väga således antagandet och nrotesteran-itr