iden person, som frarosagt det i verlden? On
Geijer, Richert och flere. blifvit kära. person
ligheter för sverska folket, så är det för inte
annat än de skäl och goda grunder hvarpi
desse män fotat sina resonnementer, och hur
litet man antagit dem till auktoriteter i de
gamla, blinda meningen, bevisas. bäst af de
ogillande man vid några enskilda tillfällen låti
höra emot dem, så fort man funnit sig ega skä
att icke gilla dem. Den händelse i Skara, son
Minerva påpekar, egnar sig således till inte
annat än att just ådagaläg;a motsattsen af hvac
hon dermed vill hafva bevisadt.
Artikelns kuriositet minskas för öfrist ej deraf
att då den har öfverskriften : Till Red, af Sven.
ska Minerva,, och följaktligen är insänd, mer
ssknar underskrift, man lätteligen kan görs
gissningar om artikelns auktor, som för hi
Theorell blifva temligen ofördelaktiga, i hän
delse det skulle falla någon in, att han sjelf ä1
denne författare. I sådan bändelse har ban hafi
orätt i det videtur ban gifvit sin nyligen ut.
komna brochur, emedan det är denna artikel
Minerva, som då sannerligen utgör bans psiste
mästerliga arbeten.
seen
(Insändt.)
Men bar länge och med mycket skäl klogat öf-
ver det orimliga, till både presternas och försem-
lingarnas ringa båtnad, nuvarande bafordringssättet
inom ecklesiastikstaten. Skall man då aldrig kunna
hoppas något bättre, tids- och förnuftsenligare?
Eller är det månne af så liten vigt för samhället,
att men icke anser det mödan värdt, att företaga
en reform? Ins. tror det ej. Inser man icke t.
ex. förvändheten och det rent af besatta uti, att
skicka på en stor, folkrik försaroling, en fortärd
och utlefvad skolker), som aldrig egnat sig åt det
presterliga kallet; och är det ej statens pligt, att
ät denne, i öfrigt förtjente, bereda på annor väg
en någorlunda sorgfri ålderdom? Vill man be-
sinna allt det vidunderliga i det så kallade fria
valet, alla intriger, som då spelag, alla påstötnin-
gar, som de röstande få af inflytelserika personer,
utan att det är så noga med, om den man talar
för just är till sysslsen mest duglig och föstjent,
så kan ingen rätt-tänkande, vare sig prest eller
lekman, förneka behofvet af en genomgripande re-
form i nuvarande befordringslisgar, utan att man
just derföre behöfver beskyllas för någon öfverdrif-
ven reformfeber. Att en kommun, som sjelf aflö-
nar sin prest, ock må bafva rättighet att välja
borom, synes visserligen billigt och rättvist. Men
då borde man ock kunna antsga, att kommuner
kunde och ville bedöma prestens dug!ighet, och ej
blott hölle sig vid de insinustioner, som göras till
böger och venster, någon gång kanske för den
minst värdige. När konsist. upprättat förslag på
3:ne, så är det ju likgiltigt hvilkendera af dem man
toger, heter det, ty de äro ju al!a förtjenta af den
sökta tjensten. Visserligen. Men mängen gång
ändå ganska olika, så att det ingslunda är orätt,
stt de ytterste understundom varda de främste.
Skulle dock nu så bända, att de ytterste alltid
blefvo de främste, förtjent eller icke, hvad vore
då öfrigt för de förste? Hoppet endast, att det
skall gå bättre nästa gång; och med detta skulle
de vara nöjde, för att ånyo måhända se sig svikne.
Man hear ju haft exempel på, att hederlige, akt-
ningsvärde och duglige prestmän, icke så sällan, i
långan tid fått stå tillbaka för andra, om hvilka
man icke kunnat säga, att de haft knappt någon
förtjenst, om icke den tvetydiga att kunna skeffa
sig fram, snart sagdt på hvilken väg som heldst.
Det fria valet går på många ställen alltför kur-
öst och slumpaktigt till. Men vet ofta icke på
hvem man väljer. Om han är en bra karl, skick-
ig och meriterad, det betyder minare, blott hanv.
har många, som springa och tala för sig, som för-
tå att framställa honom i en fördelsktig, ljus da-
ser, han må i öfrigt vara hur cbscur som heldst.
Ken det icke nekas, att ofta så går till, kanske
ifven inom hufvudstaden, så vill det för ing. synas,
om skulle, de förståndigare röstegande åtminstone,
serna önska ett annat sätt att få sig prester på.l.
Till det minsta borde man väl icke, innan prof-
oredikningarna äro gjorde, innan man ännu hun-
it inhemta någon tillförlitlig kännedom om de
ötandes meriter, på en nog pligtförgäten menni-
kas rekommendation, på förhand lofva bort sina
öster. Det påstås, att man till och med har ex-
mpel på prester, som icke allenast sjelfva springa
trapporna och rekommendera sig, uten äfven
afva en hel legion kärringar, som flämtande trippa
mkring och med sin behagliga stämma tala för
len beskedlige mannen och hans ännu beskedligare
ru. Det der är ju ett präktigt befordringssätt,
ler hur? Bättre vore utan tvifvel då, att rent,;
f spela udda och jemt, så hade den ärlige sö-
anden, vi antaga sådana, icke så mycket ett har-
nas öfver, ifall lyckan, om msn så profsnt skall
ala, skulle vara konom obevågen. Det bästa vore
anske ändå, om någon auktoritet finge göra till-
ästningen. Godtyckets och partiskhetens tider
oppas vi vara förbi; och man hade således icke
å mycket ondt, att befara af ett slikt befordrings-
ystem, ty ville det någon gång gå på tok, så
unnes ju appeil.
KET
(Införes på begäran.)
Missnöje öfver en måhända felslagen för-
hoppning!
Aftonbladet för den 24 sistl. Juli upptager en
nsänd artikel, deri författaren söker bevisa det
lämpliga af att chefsplatserna vid kronoarbetskarls-
MN a KK AA od