— Hill inne med ert latin, stackars tok
sade han. Jag misstrodde er alltid, då jag börds
er kalla er Virgilius till bjelp. Men hvad vil
ni jag skåll göra? Icke har jag bjerta att låt.
döda en gammal hund, derföre att han har bi
tit mig; men jag vill icke heller låta bonon
ligga qvar i min spiselvrå, så att han må bit:
mig ännu en gång, så snart han dertill får till
fälle. Dessutom är det. icke omöjligt att mai
kommer och slår efter er, i anledning af.e
tvist med Rsboisson, och det torde bli nödvän
digt för er att tillbringa några månader på an
dra sidan gränsen, tills den der affärn blir ned
tystad. Vid er återkomst hoppas jag att ja
med mindre vrede skall fördraga er närvarc
Imedlertid skall jag sörja för att ni, under e
Jandsfiygt, ej skall sakna det nödvändiga.
Esaias Noöl bugade sig och drog sig under
— Jag hoppas, min broder, ytrade en an
nan röst i näston till Martin-Simon, att niick
må tänka något ondt om mitt nit för vår he
liga stiftelse. Det skulle kosta mycket på mig
om ni illa uttydde de välgörenhetskänslor sor
Jedt mina handlingar; det var i de fattigas oc
i de resandes namn, som jag anhöll om en de
af de stora rikedomarne.
— Jo det var fan till del, som ni begärde
ropade Martin-Simon, skrattande. Om jag ick
missminser mig, begärde ni väl alltsamman
Och hvad ert kloster angår, vet jag icke hur
det kan rikta sig, utan att dess tjenare ock:
rikta sig en liten smula. Se så, fader prior, till:
de ban, nedstämd, medgif att ni, liksom andr
offrat åt den gyllene kalfven. Jag bar afstå
från denna skatt, och det gläder jag mig åt,t
med en sådan talisman för ögonen, fattar m:
en slät tanke om hela mesniskostlägtet. N
man ser en gubbe, som tillbragt hela sin lefn
under ädla hbandlingars utöfning, låta hänfö
sig af förderfliga idder, då bör man vara my
ket öfverseende med andra felande mennisko