— Hill inne med ert latin, stackars tok sade han. Jag misstrodde er alltid, då jag börds er kalla er Virgilius till bjelp. Men hvad vil ni jag skåll göra? Icke har jag bjerta att låt. döda en gammal hund, derföre att han har bi tit mig; men jag vill icke heller låta bonon ligga qvar i min spiselvrå, så att han må bit: mig ännu en gång, så snart han dertill får till fälle. Dessutom är det. icke omöjligt att mai kommer och slår efter er, i anledning af.e tvist med Rsboisson, och det torde bli nödvän digt för er att tillbringa några månader på an dra sidan gränsen, tills den der affärn blir ned tystad. Vid er återkomst hoppas jag att ja med mindre vrede skall fördraga er närvarc Imedlertid skall jag sörja för att ni, under e Jandsfiygt, ej skall sakna det nödvändiga. Esaias Noöl bugade sig och drog sig under — Jag hoppas, min broder, ytrade en an nan röst i näston till Martin-Simon, att niick må tänka något ondt om mitt nit för vår he liga stiftelse. Det skulle kosta mycket på mig om ni illa uttydde de välgörenhetskänslor sor Jedt mina handlingar; det var i de fattigas oc i de resandes namn, som jag anhöll om en de af de stora rikedomarne. — Jo det var fan till del, som ni begärde ropade Martin-Simon, skrattande. Om jag ick missminser mig, begärde ni väl alltsamman Och hvad ert kloster angår, vet jag icke hur det kan rikta sig, utan att dess tjenare ock: rikta sig en liten smula. Se så, fader prior, till: de ban, nedstämd, medgif att ni, liksom andr offrat åt den gyllene kalfven. Jag bar afstå från denna skatt, och det gläder jag mig åt,t med en sådan talisman för ögonen, fattar m: en slät tanke om hela mesniskostlägtet. N man ser en gubbe, som tillbragt hela sin lefn under ädla hbandlingars utöfning, låta hänfö sig af förderfliga idder, då bör man vara my ket öfverseende med andra felande mennisko