— Och likväl, sade Martin-Simon, har ja
klättrat uppför detsamma i mindre gynnand
årstider än den innevarande. Jag har uppklätt
rat der nattetid, under storm och oväder, d
det var oförsigtigt, för att icke säga djerft, at
våga sig dit upp på höjderna. Ja, och mi
stackars Margot der, hon har ofta, under nat
tens mörkaste och tystaste timmar, väntat mi
i denna ensliga grotta, misströstande om at
någonsin få återse mig. Ja, ia; det der guldet
som jag var så snabb att utgifv2, var allti
fuktadt med min svett.
— De der karlarne hinna fram före oss
ropade chevalieren, pekande på ber sboerna
som redan hade hunnit ett godt stycke väg.
Man påskyndade sina fjät, utan att derför
afbryta samtalet. Martin-Simon tycktes ick
längre erinra sig de skäl till hat, som de had
gifvit honom, alla dessa fyra mänp, hvaraf ha
nu var omgifven. Han svarade red sin van
liga vänskaplighet på alla deras anmärkningar
— Men, min herre, frågade priorn i Lauta
ret, som hade uppskörtat sin släpande munk
drägt omkring sig och musvtert vandrade fran
vid sidan af konungen i Pelvoux; — hur kom
mer det till att ingen af bergsboerna kommi
under fund med att ni gick af och an mella
ert hem och det der stälet?
— Först och främst, svarade Martin-Simon
skedde mina vandringar till grufvan icke ofta
och ni finner sjelf, att då den der trakten hvar
ken frambringar skog eller bete, kunde den a
vara besökt af Bout-du-Mondes invånare. Oci
hvem har för öfrigt sagt er, att jag icke oft
blef sedd, under mina bort- och hemvandrin