sekt surrade i luften. Man såg der icke en
en roffågel flaxa med sina stora vingar öfve
de isbelupna klippspetsarna. Icke en enda lef
vande varelse andades i den fördömda klyfta
bvars botten solen endast några få timmar p
dagen belyste. Det var en förstenad, stum
Iflös natur; man skulle derstädes trott sig vars
långt ifrån menniskor och deras boningar, om
icke, några få steg derifrån, byn Bout-du-Mon
de hade bildat en motsats till denna ogästvän-
liga håla.
Men cheveliern skänkte ej mera uppmärk-
samhet åt den förfärliga, ödsliga nejden, än å!
den leende, tjusande nejd han lemnade bakom
sig. Han fortfor att följa gångstigen, som ble
allt mer och mer otydlig, bland klippor och
hinder af alla slag. Imedlertid tycktes de an-
visningar, Martin-Simon givit, vara alltför på-
tagliga och riktiga, för att hon skulle kunna gå
vilse. Utan ringaste tvekan styrde han sina
steg till en liten grupp af gamla furor, hvilken
trädg:upp var så mycket mera märkbar, som
den ensam hade motstått de rysliga ödeläg-
gelser, hvilka tid efter annan egt rum i denna
öfvergifna dal. Icke förr än han hunnit fram
till dessa sekelgamla träd, stannade han och
kastade osäkra blickar omkring sig; men denna
tvekan varade icke länge. Han märkte, i det
han skådade rundt omkring, att på några hun-
dra stegs afstånd ifrån och öfver honom var.
juet på bergets sluttning, en grotta, dyster
mörk och af ett nedramladt klippstycke tem-
ligen do!dt för de andra punkterna i daler, med
undantag af den, hvarest chevaliern befann sig.
— Jag har icke tagit vilse, sade ban, half-
högt och med mycken tillfredsställelse, till sig
sjelf. Här äro ju de gamla granarne, som man
uppgaf för mig, och der den hålan, som man
anvisade mig till mötesplats. Detta ställe är
ödsligt, och det är ej sannolikt alt vi här skola
bli störda af någon bland invånarne i grann-
vd va ah SR