Undersökningsmålet rörande örlogskorvetlen Carlskronas förolyckande vid Matanzas den 30 April 1846. (Forts: från J4 195.) Jungman Steinback: hade ingen anmärkning att framställa emot sjöförklaringen, samt upplyste vidare på frågor, att han efter nattrefvets intagande var ibland dem som tillhörde styrbords 1:a del, och således hade nedgått å trossbotten, hvarifrån, då det åter blåstes alle man på däck, vittnet uppsick, och hann till storluckan, då fartyget började kränga, och sekonden befallte bramseglen skulle bärgas; att viltnet, jemte flera andra hade förrättat tvättning på dagen, hvilken slutades vid 2 glas eller straxt derefter; att ö:e kanonen om bagbord vid hans ankomst på däck var i gång, men han såg ej hvilken direction den tog, och slutligen att sekundlöjtnant Lidman jemte jungm. Johansson och Söderlund träffades af vittnet den påföljande natten. Matrosen Frick: vitsordade äfven sjöförklaringen, med tillägg, i anledning af till vittnet ställde frågor, att han d. 30 April var backs-korporal om bord, samt uppgick å däck då kl. 6 om aftonen alle man uppkallades och refvet å märsseglen intogs, hvarefter han åter nedgick å trossbotten, då en kort stund derefter fartyget började kränga och alle man åter uppkallades; att eburu korvettens kanoner voro rigtigt fastgjorda, voro likväl vid hans återkomst å däck, 2:a och 3:e kanonerne ifrån fören i gång, af hvilka den andra tog lavetten och en man med sig i lå och den tredje lemnade sin lavett och stjelpte akteröfver samt slog mynningen i däck, och gick derefter ned i lä; att sekonden då stod om styrbord, men chefen observerades då icke; att vittnet icke hörde kommando akter ifrån; att sedan tvätten var förbi, det syntes mulna i luften, hvars rätta utseende derefter vittnet likväl icke hade tillfälle att bemärka; att efter kl. 4 ingen seglare var synlig och icke eller någon sedan olyckshändelsen hade inträffat,förr än den påföljande morgonen, då den i rapporten omnämnde briggen observerades, äfvensom att det efter krängningen försöktes att få loss fockeskot, som icke ville löpa, helst ändarne genom krängningen omkastades och förorsakade skägg i skifgattet. Vid vittnets uppgift rörande de 2:e kanonern? som voro i gång, anmärkte hr kaptentiöjtnanten Tersmeden, hvad 2:a kanonen angick, att om densamma hade nedgått i lä, skulle den ovilkorlig hafva passerat öfver förluckan och kabyssetrallet, samt borde då hafva nedfallit å trossbotten, och beträffande den sednare bestrides möjligheten af dess skiljande från lavetten, med tillägg, att om detta hade skett, kanonen ändock för fråmsta galjens och barquasens läge omöjligen kunde slippa ned i lä. Matrosen Nyman: att han äfvenledes besannar sjöförklaringen och tillade, att han var stormärsgast och för tillfället uppskickad i vädret för att besiå bramseglen; att efter det tvätten på efiermiddagen försiggått och nattrefvet vid 4 glas blifvit intaget, det mu!nade och blef skumt i lofvart. samt då derefter alle man åter uppkallades, det enda kommando vittnet hörde var giga bramseglen; men huruvida de hunno förgigas kunde vittnet icke bestämma; att ett par minuter derefter fartyget sjönk, då vittnet dessförinnan hade hört rop att märsefall borde löpa, och fick tag ilofvärts vant samt begaf sig ut i sjön simmande; och intygar vittnet derjemte, att det icke var bårdt väder då det refvades, men att efter denna förrättning visade sig blifva sådant. Jungmannen Lundberg: erkände äfven sjöförklaringen till riktigheten, samt, derom tillspord, förklarade vidare, att det kommendo som sekonden, stående bredvid chefen, å halfdäck, vid byns annalkande genom roparen framsade, lydde sålunda: präck slorseglets gigtåg och gårdingar sami gör klart att giga mesan och derefter giga bramseglen, men om märsefallens losskastande hörde vittnet icke något kommando; att vittnet skulle lossa skotet, men fick ingenting af gigtåget, emedan han var ensam vid detta företag och korvetjen då krängde, så att lä reling redan låg under vattnet; att efter refningen det visade sig blifva byväder; att ingen kanon af vittnet bemärktes hafva gått ifrån sitt ställe, samt att ehuru sekundlöjtnant Lidman, jemte begge jungmännen sedermera träf fades i sjön, tror vittnet likväl icke, att någon af dem äro bergade. Matrosen Hultberg: erkände sjöförklaringen, och berättade att ban, som då var nere på trossbotten, sedan fartygets krängning inträffat, gick uppå däck då kommando redan ef vittnet hade hörts om bramseglens gigande; men om det medhanns, kunde vittnet icke upplysa; att 5:e kanonen akter då var i gång och kom emot honom sarot skadade honom helt obetydligt på ena armen, hvaraf han dock icke har något mehn; dock har vittnet sig icke bekant om samma kanon då gick ned på trossbotten, eller hvilken väg den tog; att förr än ofvanstående kommando gafs, det af Lundberg omvittnade rörande store gigtåg och gårdingar samt mesan jemväl upprepades, men vet ej om märseskoten hunno att losskastas; att vädret icke var så hårdt vid refninger, men att det var mulet ehuru solen hade blandat sig i molnen; att vid refningep säg vittnet både chefen och sekonden stående bred