och i det hon gjorde en majestätisk åtbörc
med högra handen:
— Må alla gå ut härifrån och in i den ne-
dra salen! Hvad som nu återstår mig attsägs
til min far, bör ej höras af någon annan än
honom.
De tillstädesvarande af ringare klassen skyn-
dade att lyda den unga bergsflickans uppme2-
ning, men de främmande aflägsnade sig lång-
samt. Ena hvar hade, då han gick henne förbi,
några ord att hviska henne i örat.
— Jag har ingenting ändrat i mina försla-
ger, sade Michelot; om mi låter mig resa här-
ifrån, utan att ge mig ett gynnande svar, är
er far förlorad, i trots af alla vittnesbörd.
— Kom ihåg, sade chevaliernp, att om guld-
grufvan icke inom några ögonblick tillhör mig,
så är mitt giftermål uppsl:get, och det för
alltid.
— Esaiss och klostret Lautaret skola dela
afkastningen af grufvan, sade priorr, i det han
gick fram. Tala med er far, min flicka, och
skynda er att uppfylla ert löfte. Noö! kan taga
sina ord igen, ty jag vet bäst hvad möda jag
haft att förmå hocom säga sanningen.
Ernestine var den enda som ingenting sade;
men då hon gick förbi Marguerite, tryckte hon
hennes bänder uti sina, till tecken af den in-
nerligaste sjmp.thi.
Marguerite väntade tills alla voro utgångna.
Då tiilsängde hon sorgfilligt dörren, för att ej
bli störd i det samtal hon nu skulle ha med
rti Ae
sin far. Imedlirtid hade ae, som några Ögon-
blick förut hade uppfyllt Martin-Simons rum,
icke mycket afligsnat sig; ty man hörde ett
doft sorl, förorsakadt afen mängd talande per-
soner, samlade på nedra botten och afvaktande
timman, då brölloprc :remonien skulle försiggå.
Martin-Simon följde nyfiket hvarje af dot-
trens rörelser. Marguerite gaf intet enda tec-
ken till sinnesskakning; hon var lugn, kall,