undergifvenhet. Jag skall afvakta menniskorns dom... Jag är oskyldig. — Välan då! ropade Marguerite med hög, klingande röst. Om den brottslige är här, så må han framträda!... Jag antager de vilkor man för mig utfästat. — Den brottslige är jag! ropade en klagande röst från andra ändan af salen. Allas ögon vände sig med spänd nyfikenhet åt det hållet, och nu såg man magister Esaias Noöl framträda midt i församlingen, likväl åtföljd, som förut, af priorn i Lautaret. En djup häpnad målade sig på alla anleten. Sko!mästarn var, nu som alltid, klädd i sina svarta, luzgslitna drögt; men det underliga uttrycket af tankspriddhet, som vanligen visade sig på hans magra, gulbleka ansigte, hade helt loch hållet försvunnit. Han gick fram till midten af rummet, ständigt understödd af den gamle priorr, som tilltalade honom med sakia röst: — Må ingen bli oskyldigt anklagad för mordet på skärsliparen Rsboisson, sade han med qväfd röst; det är jog ensam, som har begått det. — Ni? ropades fån alla håll. — Herr Esaias, yttrade, halibviskande, Marguerite, som stod honom nära. Hvilken mäktig driffjäder har kunnat förmå er till en sådan osanning? Men skolmästaren tycktes ej hafva hört dessa ord. Han stod tyst och förlägen i närvaro af de många tillstädesvarande. Munken uppmuntrade honom med en blick.