GULDGRUFVAN) BE2ÄTTELSZ AF ELIE BERTRET. Prokuratorn, som märkte dessa ho:ande tecken till reaktisn mot honom, sökte bemanna sig med en skenbar säkerhet, och svarade leende på Marcellins tal, sålunda: — Ioga utmaningar, intet trots, herr de Peyras, ty ri vet alltför väl att jag icke kan besvara det. En gammal prokurator, som jag, och en ung adelsman, som ni, kunna icke korsa sina värjor. De skulle, i det fallet, göra sig löjliga, båda två. Men hvartill tjenar en sådan träta, här på stället? fortfor han med tillgjordt luzn, i det han stud ibegrepp att få ut. Hvartill tjenar väl stt försvara sig mot mig, liksom vore jag en domare? Det ör icke jag som har önskat eller eftersträlfvat denna olycksaliga offentlighet. Gad är mitt vittne att jag gerna skulle önskat dölja den förfärliga händelsen så länge som mitt samvete tillåtit mig det, såvida icke den olyeklige brottslingen hade, i sin blinda ifver, förrådi sig sjelf. Nu mera beror det icke på mig att bevara bemligheten, Den har för många vittnen, att jag skulle våga dröja med dess anmälan inför domstolen. Det enda råd jag kan gifva min värd och hans vänn r, äl att de skynda sig öfver gränsen, innan arresteringsordern hinner hit. Martin-Simon steg opp. — Jag rymmer icke, sade hin med dyster ) Se Aftonbi. MM 470, 171, 172, 173, 174, 175, 477, 178, 479, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186 187, 188, 490, 494, 192, 194, 195, 196 OCh 297.