GULDGRUFVAN)
BE2ÄTTELSZ AF ELIE BERTRET.
Prokuratorn, som märkte dessa ho:ande tec-
ken till reaktisn mot honom, sökte bemanna
sig med en skenbar säkerhet, och svarade le-
ende på Marcellins tal, sålunda:
— Ioga utmaningar, intet trots, herr de Pey-
ras, ty ri vet alltför väl att jag icke kan be-
svara det. En gammal prokurator, som jag,
och en ung adelsman, som ni, kunna icke korsa
sina värjor. De skulle, i det fallet, göra sig
löjliga, båda två. Men hvartill tjenar en sådan
träta, här på stället? fortfor han med tillgjordt
luzn, i det han stud ibegrepp att få ut. Hvar-
till tjenar väl stt försvara sig mot mig, liksom
vore jag en domare? Det ör icke jag som har
önskat eller eftersträlfvat denna olycksaliga of-
fentlighet. Gad är mitt vittne att jag gerna
skulle önskat dölja den förfärliga händelsen så
länge som mitt samvete tillåtit mig det, såvida
icke den olyeklige brottslingen hade, i sin blinda
ifver, förrådi sig sjelf. Nu mera beror det icke
på mig att bevara bemligheten, Den har för
många vittnen, att jag skulle våga dröja med
dess anmälan inför domstolen. Det enda råd
jag kan gifva min värd och hans vänn r, äl
att de skynda sig öfver gränsen, innan arre-
steringsordern hinner hit.
Martin-Simon steg opp.
— Jag rymmer icke, sade hin med dyster
) Se Aftonbi. MM 470, 171, 172, 173, 174, 175,
477, 178, 479, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186
187, 188, 490, 494, 192, 194, 195, 196 OCh 297.