nn rww—-? — —c( —— 2 —
saune! ropade de unga karlarne, uppstegrande
de känslor, hvartill gubben gifvit anledning.
— Mina käre vänner! ropade Michelo:, i det
ban vid åsynen af den hotande faran bjöd till
att skaka af sig den dvala, hvari han en stund
varit försinkt; j skolen ansvara för alla de
våldsamheter, som emot mig föröfvas ... Varen
törsäkrade att hin, som redan har så fräckt
burit händer jå mig, skall grymt få umgälla
sin plumphet.
— Ha! du vill angifva vår fredsdomare, vår
välgörare, vår gode husbonde! ropade en af de
unga männen, rusande emot honom. Nå väll...
ut med dig den kortaste vägen! Ut genom
fönstret!
— Hjelp! bjelp! ropade den olycklige pro-
kuratorn, som såg en märgd 2rmar lyttas mot
sig, färdiga att fullgöra botelsen.
— Mina vänner, jag förbjuder er...
— Akten er, barn; j veten icke för hvad j
utsätten er.
Så talade Jean cch en annan gubbe.
— Hjelp! Hjelp! upprepade Michbelot.
Det var just i delta ögonblick som Msargue-
rite ioträdde, åtföljd af chevalier de Peyras och
fröken de Blanchefort. Deras närvaro hejdade
raseriet hos dem, som redsn hade bemäktigat
sig dena skälfvande prokuratorn. De släppte
honom hastigt.
Då Martin-Simon varseblef sin dotter, sjrang
han emot henne.
— Mitt barn, gade han med bruten röst:
aflägsna dig och låt oss Lasidtera efter förtjonst
den här uslingen, som b:styllt mig för ett af
sky värdt brott!