otålighet; ni skall få se att mina ord ej äro utkastade på måfå, och att jag eger fullkomlig rättighet att inb!anda mig i saken, som angår er personligen. Det handlar, fortor han långsammare och i det han på sin medtalare kastade en förstulen blick... det bandlar om den der olyckliga historien med skärsliparen Raboisson. Martin-Simon uthärdade med största kallblodighet denna frågande blick och svarade med ganska naturlig förundran: — Nåväl; i hvad hänseende kan väl denna händelse röra mig? Jag har ju, enligt mn pligt såsom byns fredsdÖmare, skriftligen intyvat, alt den döda kroppen blifvit funnen i et: bråddjup; jag har i protokollet låtit införa alla de omständigbeter, som voro mig bekanta angående denna olyckshändelse. Ni har åtagit er att vid genomresan framlemna denna handling till underparlamentet i Grenoble, och då skola rådsherrarne i sin vishet bedöma om det lönar mödan eller icke att anställa någon laga undersvkning angående landstrykarens död. Hvad återstår mig nu att göra åt den saken? Jag bar fullgjort mitt åliggande och jag hoppas att j:g, tack vare edra råd, ej har uteslutit någon vgtig formalitet. — Ni glömmer, min herre, invände Michelot, att ni sjelf har, uti protoko!let, erkänt möjligheten af att deane landstryka:e, om ni kallar honom, kunde ha förgåtts genom annans åverkan, lika väl som genom olyckshändelse, och sannolikt fianer sig aå parlamentet nödsakadt att anställa en undersökning här på stället. — Det var ni som envisades att vidhålla