otålighet; ni skall få se att mina ord ej äro ut-
kastade på måfå, och att jag eger fullkomlig
rättighet att inb!anda mig i saken, som angår
er personligen. Det handlar, fortor han lång-
sammare och i det han på sin medtalare ka-
stade en förstulen blick... det bandlar om den
der olyckliga historien med skärsliparen Ra-
boisson.
Martin-Simon uthärdade med största kallblo-
dighet denna frågande blick och svarade med
ganska naturlig förundran:
— Nåväl; i hvad hänseende kan väl denna
händelse röra mig? Jag har ju, enligt mn
pligt såsom byns fredsdÖmare, skriftligen inty-
vat, alt den döda kroppen blifvit funnen i et:
bråddjup; jag har i protokollet låtit införa alla
de omständigbeter, som voro mig bekanta an-
gående denna olyckshändelse. Ni har åtagit er
att vid genomresan framlemna denna handling
till underparlamentet i Grenoble, och då skola
rådsherrarne i sin vishet bedöma om det lönar
mödan eller icke att anställa någon laga under-
svkning angående landstrykarens död. Hvad
återstår mig nu att göra åt den saken? Jag
bar fullgjort mitt åliggande och jag hoppas att
j:g, tack vare edra råd, ej har uteslutit någon
vgtig formalitet.
— Ni glömmer, min herre, invände Miche-
lot, att ni sjelf har, uti protoko!let, erkänt möj-
ligheten af att deane landstryka:e, om ni kal-
lar honom, kunde ha förgåtts genom annans
åverkan, lika väl som genom olyckshändelse,
och sannolikt fianer sig aå parlamentet nödsa-
kadt att anställa en undersökning här på stället.
— Det var ni som envisades att vidhålla