peringed vidare visade sig företrädesvis gynia
den så kallade urkristliga, eller egentligen pie-
tistiska rigtninger: under det å en annan sida
protester inkommo emot denna rigtning; så gingo
åtskilliga församlingar derhbän att formligen ut-
träda från det allmänna kyrkosamfundet, och
bildade sjelfständiga evanzeliska församlingar.
Under tiden hade konungen, fastän tillifven
den purkristliga rigtningen, hvilken han anser.
för den allena kristliga, sagt sig sky för att
åter öfverlemna kyrkostyrelsen i statskyrkans
våld, och sammankallade en Generalsynod,
sammansatt af kyrkostyrelsens ledamöter, jemte
kristliga men af regeringen utsedde lekmän, för
att göra förslag till en ny organisation af kyrko-
väsendet. Redan förut, vid innevarande års
början, hade genom Preussens, Wärtembergs
och Hannovers bedrifvande, en så kallad Evan-
gelisk Konferens sammanträdt i Berlin, sam-
mansatt af utskickade frin tyska evangeliska
furstar, och som skulle öfverenskomma om
vissa gemensamma mått och steg. Man glömde
dervid att om blott enighet råder i protestan-
tismens allmänna principer och grundsatser, så
erfordras inga öfverenskommelser om en i alla
fall endast yttre likhet i kyrkobruk, kyrkliga
tagstiftnings- eller förvaltningsformer; och att
protestantismens väsen snarare innebär att dess
inre likhet består i tänkesättet, i andan och
tron, men den yttre blott i förhållandet till
den stat, inom hvilken dess bekännare äro bo-
salta, samt att alla tyska protestantiska länder
äga att konsistorielit så väl som individuellt or-
ganisera sig sjelfva, hvarvid de egenheter, som
häraf uppkomma, icke utgöra något ondt, eller
böra förebyggas. När nu de maktbafvande så-
dant oaktadt yrka på hvad de kalla kristlig en-
het, så kan hvad som härmed menas antinzen
bli endast förderfligt för kyrkan, eller är det
1 sig sjelf overkställb.rt, och hör i sednare fal-
let till de öfriga illusioner, hvarmed man sys-
selsätter menniskorna, på det de måtte ahål-
las att tänka på någonting mera påtagligt. Till
följd af b:sagde glömska har också händt, ait
den evangeliska konferensen icke lemnade nå-
xOt annat resultat, efter långvariga rådslag, än
att man efter några års förlopp skulle på nytt
taga saken i öfvervägande.
Hvad å!e: Genera!-synoden, beträffir, så sit-
ter den och rådslår nu på tredje månaden, el-
ler sedan Pingst, här i Berlin, öfver de förslag,
som tillhandakommit den från Krets- och Pro-
vircial-synodern:; utan att något slut på öfver-
läggningarne ännu är att förvänta. Redan vid
dess andra sammanträde ägde ena förklaring rum
angående dess stä!lning till kyrkan och kyrkosty-
relsen, af innehåll: att Generalsyaodens ledamöter,
kallade genom det nu gällande kyrkoreglemen-
tet att medelst sina råd förbjelpa kyrkan till
en sjelfständig organisation och ett kraftfu!lare
tif, icke funno sig i tillfälle att fatta några för
landets kyrka och församlingar bindande be-
slut. Sedermera har den flera gånger fått sig!
inskärpt att konungen, såsom varande landets
öfverste biskop, förbehåller sig att efter sitt
zodifianande fästa eliter icke fästa afseende på
Generalsynodens beslut. Men hvartill då de
många öfverläggningarne? Generalsynoden hade
helt enkelt bordt inskränka sig till den förkla-
ringen: att en yttre myndighets inblandning i
relhgiösa angelägenheter är ett ondt: att en kyr-
kostyrelses åsigter ej kunna ersätta det ständigt
fortgående folkmedvetandet, hvi!ket, inprägladt!
och utveckladt genom 300-årig häfd samt ström
mar af blod, icke låer uttränga sig genom de
ytliga medel, som en kyrkostyrelse söker be-
gagna; och att det enda, som är af nöden, be-
står i en klar och genom lag bestämd afsön-
dring af hvad som tillkommer den yttre myn-
digheten, från det som tillkommer den ideella
kyrkan. Hvad man vid reformatioastiden ur-
aktlåtit och hvarigenom man lagt fröet till den
evangeliska kyrkans närvarande bedröfliga skick,
nemligen betryggandet af folkes rätt och fri-
het, i afseende på kyrkobruk och dogmer, emot
den yttre myndighetens intrång, detta miste
först och främst godtgöras. Det är erkändt att
hos Församlingen ligger ursprunget till alla kyr-
kans rättigheter, äfven de åt staten till hand-
hafvande öfverlåtna; och blott derigenom att
det kristliga lifvet bbfvit fjettradt vid en yttre
form, har möjligheten beredts för furstarne tillj.
infallet att påtränga folken sin personliga och
synnerhet dogmatiskt bestämda kristendom,
samt att derigenom äfven vilja ombesörja folkens
själavård. I ledningen af kyrkostyrelsen i all-
mänhet ligger blott att staten är befogad taga
kännedom om hvarje uppkommande kyrkobruk
ech lärobegrepp, och att derifrån afskilja och
förbjuda allt som strider mot stitens ändamål:
— hvilket i detta fall är detsamma som sedlig-!
1
l.atane: man Jaha afgöe AJA hanna Ah ala RA