mitt lif egnas åt henna. Om hon älskade nö-
jen och glans, skulle jag göra hennes tillvaro
så lysande, att hon blefve afundad af alla an-
dra qvinnor. Om boa deremot föredroge hem-
mets stilla nöjen, skulle jag dela dem med hen-
ne, och sla mina omsorger skulle gå ut på att
från hexre sflägsna verldens besvärligheter. För
henne skulle jag afstå från allt hvad som hit.
tills varit mig kärt; hela min sällhet skulle
vara att behaga henne, hela min ärelystnad
skulle vara att lyckas i detta mitt bemödande.
— Margueritel måste jag då nödvändigt sägs
er, att derna flicka, hvarom jag talar, är ni?
Denna sista, så direkta bekännelse tyckte.
helt och hållet göra slut på den dvala, hvari
Martin-Simons dotter under en längre stund
varit försänkt. Hon rätade hastigt upp sig.
slungade en geromborrande blick på chevaliern,
drog sin band med en häftig åtbörd ur hans
och började att med snabba steg ila framåt byn.
Marcellin de Peyras blef orörlig qvarstående
på samma ställe, som om han varit förstenad.
Om han räknat på ett afslag af den unga släg-
lingen, så hade han åtminstone icke väntat sig
denna föraktfulla tystnad.
En Kflig rodnad fårgade hans kinder, men
denna rodnad härrörde af vrede lika mycket
som af blygsel.
— Marguerite! Marguerite! ropade ban i
harmsen ton, i det han ilade efter, för att upp.
hinna henne.
Den unga flickan vände sig om med maje-
stätisk bållning och höll honom på afstånd med
en befallande blick.
— Herr de Peyras, sade kon med denna