mitt lif egnas åt henna. Om hon älskade nöjen och glans, skulle jag göra hennes tillvaro så lysande, att hon blefve afundad af alla andra qvinnor. Om boa deremot föredroge hemmets stilla nöjen, skulle jag dela dem med henne, och sla mina omsorger skulle gå ut på att från hexre sflägsna verldens besvärligheter. För henne skulle jag afstå från allt hvad som hit. tills varit mig kärt; hela min sällhet skulle vara att behaga henne, hela min ärelystnad skulle vara att lyckas i detta mitt bemödande. — Margueritel måste jag då nödvändigt sägs er, att derna flicka, hvarom jag talar, är ni? Denna sista, så direkta bekännelse tyckte. helt och hållet göra slut på den dvala, hvari Martin-Simons dotter under en längre stund varit försänkt. Hon rätade hastigt upp sig. slungade en geromborrande blick på chevaliern, drog sin band med en häftig åtbörd ur hans och började att med snabba steg ila framåt byn. Marcellin de Peyras blef orörlig qvarstående på samma ställe, som om han varit förstenad. Om han räknat på ett afslag af den unga släglingen, så hade han åtminstone icke väntat sig denna föraktfulla tystnad. En Kflig rodnad fårgade hans kinder, men denna rodnad härrörde af vrede lika mycket som af blygsel. — Marguerite! Marguerite! ropade ban i harmsen ton, i det han ilade efter, för att upp. hinna henne. Den unga flickan vände sig om med majestätisk bållning och höll honom på afstånd med en befallande blick. — Herr de Peyras, sade kon med denna