rem
GULDGRUFYAN.)
BERÄTTELSZ AF ELIE BERTHET.
— Min dotter, yttrade ändtligen den gamle
munken. Ni vet således icke att förtegerhet
nu mera tjenar till ingenting, emedan er hem-
lighet är utspridd kring hela grannskapet. Dessa
obestämda rykten, som i alla tider kringlupit,
angående er familjs omätliga rikedom, hava
besannats gezom Raboissons pratsamhet. Man
vet huru en simpel skärslipare lyckats vinna
ett så stort välde öfver konungen af Pelvoux,
och det återstår nu mera intet tvifvel angående
denna guldgrufv2, som er farfar bar upptäckt
här i bergen, oaktadt er fars ecständiga, tusen
gånger upprepade nekade.
Margucrite syntes tankfull och brydd.
— D-t är då säkert, mumlade hon för sig
sjelf. Skulle då ögonblicket ändtligen vara kom-
met? Nå väl! om så skulle vara, min far, fort-
for bon med melankolisk värdighet; om äfven
källan till våra rikedomar stulj!e vara den, som
ni förmodar, så kan hvarken ni eller nåzon an-
nan beskylla oss för att hafva till något ond!
eller syndigt biuk användt det guld, som Guc
skickat i våra händer. Har det icke deremo
alltid tillvunnit oss de fattigas och ovckliga:
välsignelser ?
— Det är sannt, milt barn; men kan ni på
stå att det allud skall bliva så? Kan icke
d tta guld för er och alla dem som äro er kär
) Se Afionbl. 3 470. 471. 472. 173. 174, 175
177, 178, 479, 480, 484, 182, 483, 184, 185,18
187, 188, 190, 191 och 192.