rem GULDGRUFYAN.) BERÄTTELSZ AF ELIE BERTHET. — Min dotter, yttrade ändtligen den gamle munken. Ni vet således icke att förtegerhet nu mera tjenar till ingenting, emedan er hemlighet är utspridd kring hela grannskapet. Dessa obestämda rykten, som i alla tider kringlupit, angående er familjs omätliga rikedom, hava besannats gezom Raboissons pratsamhet. Man vet huru en simpel skärslipare lyckats vinna ett så stort välde öfver konungen af Pelvoux, och det återstår nu mera intet tvifvel angående denna guldgrufv2, som er farfar bar upptäckt här i bergen, oaktadt er fars ecständiga, tusen gånger upprepade nekade. Margucrite syntes tankfull och brydd. — D-t är då säkert, mumlade hon för sig sjelf. Skulle då ögonblicket ändtligen vara kommet? Nå väl! om så skulle vara, min far, fortfor bon med melankolisk värdighet; om äfven källan till våra rikedomar stulj!e vara den, som ni förmodar, så kan hvarken ni eller nåzon annan beskylla oss för att hafva till något ond! eller syndigt biuk användt det guld, som Guc skickat i våra händer. Har det icke deremo alltid tillvunnit oss de fattigas och ovckliga: välsignelser ? — Det är sannt, milt barn; men kan ni på stå att det allud skall bliva så? Kan icke d tta guld för er och alla dem som äro er kär ) Se Afionbl. 3 470. 471. 472. 173. 174, 175 177, 178, 479, 480, 484, 182, 483, 184, 185,18 187, 188, 190, 191 och 192.