stor synd det? ... är det icke så?... Ses
dundra!... låt vreden hänföra er!... Ea do:
ter, som kan anklaga sin far för en brottsli
handling, är ju någonting förfärligt? — Och e
så mild, så god, så kärleksfull, :å ödelmodi
far!... Hören mi;; j ären, båda två, ett pa
gamla män, båda två kloka och försigtiga, båd
två pålitliga och hederliga — jag deremot är ei
ung flicka, som har begitt ett stort fel. Låter
mig känna följderna af detta fel och straffer
mig derförel Min gamle lärare, sig mig n
att jag är oförnuftig; min vördade själasörjare
sig mig ni att jag är ozudaktig!
Här stadnade hon, utmattad. Åhörarne fökd
red ångest alla vändningarne af denna förfär
liga sinnesyrsel, som den- eljest så kalla Mar
guerite för första gången i sitt lif erfor. Vic
den fladdrande lågan från spiseln såg Peyr::
huru upprörd hon ver, huru hennes ögon vorc
inflammerade, liksom på en af forntidens sibyl-
lor. Så satt bon mellan de båda gubbarne, a
hvilka den ene upplyfte ögonen mot himlen och
med förtviflan vred sina känder,
-— Återkom, återkom till er sjelf, Margue-
rite; min älskade elev, mitt innerligt älskade
baru! sade skolmästaren. Er inbillning förvir-
rar er. Er far är icke, kan ieke vara skyldig
till det broif, som ni pålägger hozom.
— Han är oskyldig, mitt barn, tillade priorn
i en ton af djup öfvertygelse.
— Oskyldig? ... Tior pi det? frågade Mer-
guerite. Hör på; jag vill omtala allt, på det
att ni sjelf må kunna dömma; ni skall sedan
få förebrå mig att jag är oförsigtig, obetänk-
sam, och att jag har förtalat dem bäste af alla