stor synd det? ... är det icke så?... Ses dundra!... låt vreden hänföra er!... Ea do: ter, som kan anklaga sin far för en brottsli handling, är ju någonting förfärligt? — Och e så mild, så god, så kärleksfull, :å ödelmodi far!... Hören mi;; j ären, båda två, ett pa gamla män, båda två kloka och försigtiga, båd två pålitliga och hederliga — jag deremot är ei ung flicka, som har begitt ett stort fel. Låter mig känna följderna af detta fel och straffer mig derförel Min gamle lärare, sig mig n att jag är oförnuftig; min vördade själasörjare sig mig ni att jag är ozudaktig! Här stadnade hon, utmattad. Åhörarne fökd red ångest alla vändningarne af denna förfär liga sinnesyrsel, som deneljest så kalla Mar guerite för första gången i sitt lif erfor. Vic den fladdrande lågan från spiseln såg Peyr:: huru upprörd hon ver, huru hennes ögon vorc inflammerade, liksom på en af forntidens sibyllor. Så satt bon mellan de båda gubbarne, a hvilka den ene upplyfte ögonen mot himlen och med förtviflan vred sina känder, -— Återkom, återkom till er sjelf, Marguerite; min älskade elev, mitt innerligt älskade baru! sade skolmästaren. Er inbillning förvirrar er. Er far är icke, kan ieke vara skyldig till det broif, som ni pålägger hozom. — Han är oskyldig, mitt barn, tillade priorn i en ton af djup öfvertygelse. — Oskyldig? ... Tior pi det? frågade Merguerite. Hör på; jag vill omtala allt, på det att ni sjelf må kunna dömma; ni skall sedan få förebrå mig att jag är oförsigtig, obetänksam, och att jag har förtalat dem bäste af alla