man hertigen af Wellington, sir Henry Hardinge och andra erfarna och högsinnade, befälhafvare ställa de för engelska armeen egna straff och den för samma armå egna disciplin, jemte dennas äroful!a verkongar, i så nära samImanhang med hvarandra, som orsak och verkan. Men, — frågar i anledning häraf nu ett endgelskt tidningsblad — om så är: hvarföre undanlgömma vår niosvansade katt under en sbkäppa, i stället för att sätta upp den ibland våra segertecI ken, och fästa den, krönt med de lagrar han skördat, att sv2ja bland segerflaggorna öfver Britanniens thron? Ar det verkligen så, då vore våra ministrars nu ifrågasatta mildring ett förfärligt beslut; det skulle undergräfva våra segrar, och nedsätta dem i ctt förhållande från 200 till 50! Men vi tvifla att katten utgör någon väsendtliig delaf brittiska armåeens vapenförråd. Att endsst minska slagens antal, skulle måhända kunna tysta mensklighetens rop för ögonblicket; emedan det skulle tillfredsställa de vanliga ytliga skälen för en så kallad medelväg. Men skell det afgöra någonting i det hela? Vi tvifla derpå. Prygeltortyren ligger redan i de första 50 slagen; redan de innefatta allt det ohyggliga och förnedrande. Hvarföre då bibehålla de 350? Soldaten, som trugas att öfvervara dylika exekutioner — och utan trug skulle han det ej — ken icke alltid qväfva sitt knot; och ingenting kan hindra somliga från att svimma vid åsynen. Ofåicerarne svimma ej; de äro i allmänhet mera välfödda, och ha derigenom sina nerver i kraftfullare skick; men ändå sky de för sjelfva saken, med en vedervilja, mot hvilken den svimmande soldatens ej kan uthålla någon jemnförelse. Öfverste Whyte förklarade inför Coronersjuryn att han i sin lifstid icke haft en kattpiska i sin hand förrän vid dess granskning inför domstolen. Räck handtaget, på det artigaste sätt i verlden, åt den l minst fullblodige bland våra officerare — och han skall mana ut er. Han skall sätta sin tjenst, sin välfärd, sitt lif på spel, heldre, än han vill handtera detta förhatliga verktyg. I Så yttrar sig häröfver en politisk tidning. Men till och med det från all politik skilda Athenzgeum, har icke kunnat undgå att in-! stämma i den allmänna fördömelsen, fastän det I härvid stadnat inom sitt eget fält, nämligen det vetenskapliga. Det har anfört en läkares, af m:r Roses, sir C. Bells, m:r Travers och andra berömda medicinska auktoriteters erfarenhet understödda ytirande öfver prygelstraffet i allmänhet, och resultatet är att verkan af denna behandling griper vida djupare in i lifsverksamheten, än blott att såra skinnet. Mången sol(dat — säger han — som man endast åsyftade att prygla, har blifvit mördad, utan att pryglaren vetat derom; och det är någonting eget) härvid, att de som tyckas modigast undergå detta straff, just äro de som det angriper vådligast. Det har en syftning att förorsaka åkom-; mor i hjernan eller hjertat, och har ofta slutats med fallandesot eller en obotlig munnlåsa (tetanus); och mördar det ej genast, så kan det efterlemna smygande åkommor för lifstiden. —! Men hvarföre, frågar man, måste just detta barbari vara så oumbärligt för brittiska armå.n, då det t. ex. kan helt och bållet umbäiras i Frankrikes, hvilken, som engelsmännen och andra väl erfarit, vinner segrar ändå, utan både katt, prygel, fuktel och gatlopp? Skälet ligger hufvudsakligen deri, att engelske soldaten är! en lifegen, en slaf, som endast med fruktan tros hållas i tygel under sin förtviflan. Samma l: l dag, som frågan i parlamentet väcktes mot pryglingens bibehållande, uppstod en annan parlamentsledamot, sjelf militär, nemligen kapten Layard, och väckte en formlig motion om afskaffardet af den i engelska armeen gällande värfningsmetoden för obestämd tid, d. v. s. för lifstid, om befälet så tycker. Detta värfn ngssystem — yttrade motionären — är så impopulärt inom armåen och inom hela landet öfver hufvud, att det skapar rysliga brott och de mest ohyggliga bestraffningar. Inom de sistförflutna 3 åren hade i Canada ej mindre än 735 rymningar ägt rum ifrån armöen; i England och Skottland 59208, i Irland 1594 eller tillsammans 7537. Bland dessa rymmare hade 46928 äterkommit, eller blifvit ertsppade; och kostnaden blott för! de rymdes hållande i fängelse steg till inemot 72,000 . Soldatens värfning för lifstid är en af orsakerne hvarföre kroppsstraff ej kunna helt och hållet afskaffas; men om man införde värfring för begränsad tid, så skulle kroppsstraffen kunna afskaffas genast. Det är ett bestörtning väckande factum att under nyssnämnde 3 år hafva ljugoåttatusen (28.000) man blifvit straffade för brott, hvilkas anledning kunnat uppletas i lifstids värfningen. Sir Henry Hardinge har sjelf en gång officielt förklarat, att många bland manskapet stympa sig för att bli afskedade, och jag har vid ett föregående tillfälle erinrat, i grund af officiella dokumenter, att bland dödsfallen inom kavalleriregementena var hvart tjugonde ett sjelfmord 0. 8. V. Fiera ledamöter instämde i motionärens yttranden, Man kan jemföra härmed hvad den 27-årige White sagt i det ofvan anförda bref, som han skref på sin dödsbädd. Motionen så väl häröfver, som öfver afskafandet af pryglingen, återtogs; 1 afvaktan på de upplysningar, som statssekreteraren för krigsärenderna låfvat framlägga; men åtskilliga ledamöter förklarade att frågorna skulle väckas på nytt, om de sedan funne så nödigt. esset — Herr exzseditionssekreteraren J. G. Richert r begärt rum för nedanstående i Aftonbladet: En af mina vänner har tillsindt mig en nyligen utkommen bok rörande reformen i nationalrepresentationen och allmänna lagen,l Få ha