Vill ILKCN ä OM KUREC SAGNG YC VYBGstue, VvA
anmärkte att pvryglen varit en god frukost för
honom, men att han icke fått någon annan. Wood
skaffade då 1 och lagade sjelf till det i köket.
Sedermera fick han på befallning smör och bröd.
Läkaren besökte honom de följande dagarne. På
femte eller sjolte dager hade han så vida ätervun-
nit sina krafter att han kunde gå ut, och han gick
då på fältet utanför barackerna. Han tycktes nu
vara vid godt mod igen, och efter fjorton dagar
hade han blott några plåsterlappar qvar på ryg-
gen. Men på tredje veckan svarade han, på läka-
tens fråga huru han mådde, att han kände en egen
plåga i venstra sidan, med likasom ett håll åt ryg-
gen; han klazade en öfver en våldsam hjert-
klappning. Doktorn föstado ej uppmärksamhet här-
vid, förrän på ryggen åter bröto upp; pa-
tienten blef då åderläten; fick en spansk fluga på
bröstet; derefter ett bad och sedan en spansk fluga
på ryggen. Doktorn bad honom taga mod till sig
och icke vara så nedslagen; hvarpå den sjuke an-
märkte någo om den plåga, som kommer af
vrygling; hb vå doktor Warren svarade: Jag
förstår nog det, men du skall bli en lika god krigs-
man som du någonsin har varit förut. Detta var
thorsdagen före hans död. Fredagen hade han för-
lorat förmågan att röra sina lemmar, och blef,
mot sin vilja, fiyttad till et annat sjukrum, eme-
dan läkaren sade att den sjukes tillstånd var en
medicinsk casus. Om lördagen dog han.
Både regemenisläkaren och regementets rät-
tegåpgsombud bestridde att dödsfallet vore en
följd af pryglinger; men händelsevis fanns ännu
ett sjukhusvittne, som ägde en mer omedelbar
sakkunskap om de symptomer, som visat sig
ho: White emellan pryglingen och döden; det
var husaren John Thomas Malthewsson, hvilken
sjelf hade blifvit pryglad sjuk före White, men
blott med hundra slag af katten, eller en tred-!
jedel mindre än den sflidne.
När jag — berättade hon — efter pryglingen
kom på sjukhuset, var det White, som skötte mig i
först. Läkaren kom först till mig dagen derefter.:
Hen förordnade ej annat än baddning på min rygg
med ljumt vatten, under de sex följande dagarne.
Dagen efter pryglingen hade jag svårighet att an-
das utan smärta, och hade bulor på ryggen och!
värk än i ryggen, än i sidor och bröst; samma
plågor, som White sedan klagade öfver; tre eller
fyra dagar sednare flyttade sig likväl värken
från bröstet till sidorna. Den lemnade mig stun-
dom i ro för ivå eller tre timmar, men kom se-
dan igen. smeder slogo mig. I dag har
jag blifvit x on från sjukhuset; men min!
rygg är icke bra ännu. Jag var närvarande när:
White beskref sina plågor för läkaren. Onsdagen:
före Whites död frågade doktor Warren honom:
Huru är det med dig. White? — White svarade
icke. Var munter nu — inföll då doktorn —
det var icke för något vanfrejdande brott du blef
straffad,. — While svarade nu: Det är pryglin-
gen, som ådragit mig min sjukdom — Jag vet
att det är sär — svarade doktorn.
Men det kan vara nog med dessa ohygglig-
heter. Nog af att de öfriga vittnesmålen, jemte;
läkarnes egna sjukhusjurnaler, understödja full!
komligt det utlåtande om orsaken till Whites
död, hvilket Coronersjuryn afgaf. Unsder ran-
sakningen märker man ständiga bemödanden
från en annan sida, att kasta skugga på den af!
lidnes karakter; likasom detta kunde rättfärdiga
ihjelpryglingen-. Men olyckligtvis för verkan af
dessa bemödanden, framlades inför juryn ett
bref från honom, till egenbändigheten behöri-!
gen styrkt, hvilket han skrifvit under sin sjuk-
dom, fem ds efter pryglingen; och i detta:
bref, som är stäldt till hans bror och närmastel
slägtingar, antyder han väl att han varit nära!
att af föriviftan begå sjelfmord, och berättar!
att han är sjuk; men han yttrar ej ett ord om
hat eller hämnd, och förtiger orsaken till sin
sjukdom, tydligen för att ej bedröfva de hem-
mavarande. Brefvet är i dessa hänseenden allt-
för talande, för att saknas i denna bedröfliga
historia. t lyder, med uteslutande blott
a
i
j
några adresser för brefvexlingen, som följer:
Till Hr W. K. White; Postkontoret i Leeds,
i Yorkshire.
M Hounslows baracker, d. 25 Juni 1846,
Älskade Broder! Jeg mår mycket illa och har
genomgått stor vedermöda sedan du hörde af mig
sist; och jag är utledsen vid tjensten. Men nämn
ej detta för mor; det skulle gräma henne. Jag
hoppas att ni sjelfva må väl allesammans. Helsa;
min mor och syster på det hjertligaste. Jag hade
nästan beslutit att tzga mig ett oråd före; men!
jag tackar Gud att han har för det närvarande
förändrat mitt sinne. Jeg har ej mera det sjelf-
förtroende, som jag fordom haft; mitt ödes stjerna
mulnar, och allting går galet. Edra bref skänka
mig väl vanligen en tröst; men jag saknar stun-
dom beslutsamhet alt läsa dem; ty jag är ibland
nära vansinnig. Jag är en gammal man nu (han
dog vid 27 års ålder) mot hvad jag var förut;
och hvartill några få år ännu kunna förvandla
mig, det ryser jag vid att tänka på. Skriftill mig
snart och låt mig få ett ord om hur sakernäå stå i
Leeds; ty ni äro de enda som jag brefvexlar med
nu. Jag har icke sett London ännu; ej heller skall
jag, så framt jag ej får andra tankar; allting der.
är nu förloradt för mig. Jeg hoppas än en gång
att du måtte hålla tyst för min mor, att jag sliter
ondt för hennes skull. Min helsning till Machini,
Whitfield och Kipple. Ursägta mina fel och haf
öfverseende med mina känslor, ty jag kan ej hjelpa
dem; händelserna förvirra våra föresatser, och jag
nödgas följa strömmen åt. Mitt papper lider till
slut, och jag måste sluta mitt eländes saga (cut
short my tale of woe) för att återtaga min hårda
och olycksaliga soldaitienst. Gud vare med er och
förläne er lycka! Ihågkommen i edra böner eder
tillgifne broder Frederick John White.
Att en motion genast blef gjord i Parlamen-
tet om afskaffandet af detta barbari, har man
sett; men äfven att den blef återtagen, på för-