Vill ILKCN ä OM KUREC SAGNG YC VYBGstue, VvA anmärkte att pvryglen varit en god frukost för honom, men att han icke fått någon annan. Wood skaffade då 1 och lagade sjelf till det i köket. Sedermera fick han på befallning smör och bröd. Läkaren besökte honom de följande dagarne. På femte eller sjolte dager hade han så vida ätervunnit sina krafter att han kunde gå ut, och han gick då på fältet utanför barackerna. Han tycktes nu vara vid godt mod igen, och efter fjorton dagar hade han blott några plåsterlappar qvar på ryggen. Men på tredje veckan svarade han, på läkatens fråga huru han mådde, att han kände en egen plåga i venstra sidan, med likasom ett håll åt ryggen; han klazade en öfver en våldsam hjertklappning. Doktorn föstado ej uppmärksamhet härvid, förrän på ryggen åter bröto upp; patienten blef då åderläten; fick en spansk fluga på bröstet; derefter ett bad och sedan en spansk fluga på ryggen. Doktorn bad honom taga mod till sig och icke vara så nedslagen; hvarpå den sjuke anmärkte någo om den plåga, som kommer af vrygling; hb vå doktor Warren svarade: Jag förstår nog det, men du skall bli en lika god krigsman som du någonsin har varit förut. Detta var thorsdagen före hans död. Fredagen hade han förlorat förmågan att röra sina lemmar, och blef, mot sin vilja, fiyttad till et annat sjukrum, emedan läkaren sade att den sjukes tillstånd var en medicinsk casus. Om lördagen dog han. Både regemenisläkaren och regementets rättegåpgsombud bestridde att dödsfallet vore en följd af pryglinger; men händelsevis fanns ännu ett sjukhusvittne, som ägde en mer omedelbar sakkunskap om de symptomer, som visat sig ho: White emellan pryglingen och döden; det var husaren John Thomas Malthewsson, hvilken sjelf hade blifvit pryglad sjuk före White, men blott med hundra slag af katten, eller en tred-! jedel mindre än den sflidne. När jag — berättade hon — efter pryglingen kom på sjukhuset, var det White, som skötte mig i först. Läkaren kom först till mig dagen derefter.: Hen förordnade ej annat än baddning på min rygg med ljumt vatten, under de sex följande dagarne. Dagen efter pryglingen hade jag svårighet att andas utan smärta, och hade bulor på ryggen och! värk än i ryggen, än i sidor och bröst; samma plågor, som White sedan klagade öfver; tre eller fyra dagar sednare flyttade sig likväl värken från bröstet till sidorna. Den lemnade mig stundom i ro för ivå eller tre timmar, men kom sedan igen. smeder slogo mig. I dag har jag blifvit x on från sjukhuset; men min! rygg är icke bra ännu. Jag var närvarande när: White beskref sina plågor för läkaren. Onsdagen: före Whites död frågade doktor Warren honom: Huru är det med dig. White? — White svarade icke. Var munter nu — inföll då doktorn — det var icke för något vanfrejdande brott du blef straffad,. — While svarade nu: Det är pryglingen, som ådragit mig min sjukdom — Jag vet att det är sär — svarade doktorn. Men det kan vara nog med dessa ohyggligheter. Nog af att de öfriga vittnesmålen, jemte; läkarnes egna sjukhusjurnaler, understödja full! komligt det utlåtande om orsaken till Whites död, hvilket Coronersjuryn afgaf. Unsder ransakningen märker man ständiga bemödanden från en annan sida, att kasta skugga på den af! lidnes karakter; likasom detta kunde rättfärdiga ihjelpryglingen-. Men olyckligtvis för verkan af dessa bemödanden, framlades inför juryn ett bref från honom, till egenbändigheten behöri-! gen styrkt, hvilket han skrifvit under sin sjukdom, fem ds efter pryglingen; och i detta: bref, som är stäldt till hans bror och närmastel slägtingar, antyder han väl att han varit nära! att af föriviftan begå sjelfmord, och berättar! att han är sjuk; men han yttrar ej ett ord om hat eller hämnd, och förtiger orsaken till sin sjukdom, tydligen för att ej bedröfva de hemmavarande. Brefvet är i dessa hänseenden alltför talande, för att saknas i denna bedröfliga historia. t lyder, med uteslutande blott a i j några adresser för brefvexlingen, som följer: Till Hr W. K. White; Postkontoret i Leeds, i Yorkshire. M Hounslows baracker, d. 25 Juni 1846, Älskade Broder! Jeg mår mycket illa och har genomgått stor vedermöda sedan du hörde af mig sist; och jag är utledsen vid tjensten. Men nämn ej detta för mor; det skulle gräma henne. Jag hoppas att ni sjelfva må väl allesammans. Helsa; min mor och syster på det hjertligaste. Jag hade nästan beslutit att tzga mig ett oråd före; men! jag tackar Gud att han har för det närvarande förändrat mitt sinne. Jeg har ej mera det sjelfförtroende, som jag fordom haft; mitt ödes stjerna mulnar, och allting går galet. Edra bref skänka mig väl vanligen en tröst; men jag saknar stundom beslutsamhet alt läsa dem; ty jag är ibland nära vansinnig. Jag är en gammal man nu (han dog vid 27 års ålder) mot hvad jag var förut; och hvartill några få år ännu kunna förvandla mig, det ryser jag vid att tänka på. Skriftill mig snart och låt mig få ett ord om hur sakernäå stå i Leeds; ty ni äro de enda som jag brefvexlar med nu. Jag har icke sett London ännu; ej heller skall jag, så framt jag ej får andra tankar; allting der. är nu förloradt för mig. Jeg hoppas än en gång att du måtte hålla tyst för min mor, att jag sliter ondt för hennes skull. Min helsning till Machini, Whitfield och Kipple. Ursägta mina fel och haf öfverseende med mina känslor, ty jag kan ej hjelpa dem; händelserna förvirra våra föresatser, och jag nödgas följa strömmen åt. Mitt papper lider till slut, och jag måste sluta mitt eländes saga (cut short my tale of woe) för att återtaga min hårda och olycksaliga soldaitienst. Gud vare med er och förläne er lycka! Ihågkommen i edra böner eder tillgifne broder Frederick John White. Att en motion genast blef gjord i Parlamentet om afskaffandet af detta barbari, har man sett; men äfven att den blef återtagen, på för