sedan här bland bergen och jag eger ingenting
qvar af honoro, mer än hans minne och de
porträttet som ni der ser.
Vid dessa ord pekade han på en af de taflor
hvarom vi redan talat och som föreställde er
stor, reslig man i bergsbodrägt. Af vördnad
för sin fars äldre broder bugade chevaliern sig
för detta porträtt, som om det varit sjelfva ori-
ginalet. Deon2 så enkla handling, men som
hos den unge mannen bevisade en djup känsla
för bans familjs värdighet, undgick icke Martin-
Simon.
— Se så, se så, sade han rörd; jag ser att
jag ej har bedragit mig på er. Edra ungdoms-
dårskaper ha icke förderfvat ert bjerta, såsom
jag en gång fruktade. Er vördnad för Bernard
de Peyras utplånar hos mig den sista gnistan
af det obehagliga intryck, som edra sednaste
obetänksamheter hade gjort. Ja, ja, ni har skäl
att buga er för detta porträtt unge man; ty
den person det föreställer var en man med ä-
del och aktningsvärd karakter.
— Hans karakter kunde icke vara ädlare
och aktningsvärdare än bans sons! ropade Mar-
cellin med värma och i det ban med utsträckta
armar nalkades sin frände.
— Vänta ett ögonblick, chevalier, yttrade
fredsdomaren, som med en åtbörd full af vär-
dighet höll den unga mannen tillbaka. Jag
vill icke gå edra känslor i förväg, och ni bör
taga er tillvara för utbrottet af en sinnesrö-
selse, på hvars sanning och uppriktighet jag in-
galunda tviflar. Hör mig: När ni lär att när-
mare känna vår familjs historia, får ni se om
ni vill erkänna en så vanslägtad frände som
jag är.
Marcellin ville protestera mot den tanke com
man nu gick alt påtruga honom; men Martin-
Simon nödgade honom, medelst en befallande
åtbörd, att åter sätta sig, och han börjadefbe-
rätta, ledigt och enkelt, följande: