sedan här bland bergen och jag eger ingenting qvar af honoro, mer än hans minne och de porträttet som ni der ser. Vid dessa ord pekade han på en af de taflor hvarom vi redan talat och som föreställde er stor, reslig man i bergsbodrägt. Af vördnad för sin fars äldre broder bugade chevaliern sig för detta porträtt, som om det varit sjelfva originalet. Deon2 så enkla handling, men som hos den unge mannen bevisade en djup känsla för bans familjs värdighet, undgick icke MartinSimon. — Se så, se så, sade han rörd; jag ser att jag ej har bedragit mig på er. Edra ungdomsdårskaper ha icke förderfvat ert bjerta, såsom jag en gång fruktade. Er vördnad för Bernard de Peyras utplånar hos mig den sista gnistan af det obehagliga intryck, som edra sednaste obetänksamheter hade gjort. Ja, ja, ni har skäl att buga er för detta porträtt unge man; ty den person det föreställer var en man med ädel och aktningsvärd karakter. — Hans karakter kunde icke vara ädlare och aktningsvärdare än bans sons! ropade Marcellin med värma och i det ban med utsträckta armar nalkades sin frände. — Vänta ett ögonblick, chevalier, yttrade fredsdomaren, som med en åtbörd full af värdighet höll den unga mannen tillbaka. Jag vill icke gå edra känslor i förväg, och ni bör taga er tillvara för utbrottet af en sinnesröselse, på hvars sanning och uppriktighet jag ingalunda tviflar. Hör mig: När ni lär att närmare känna vår familjs historia, får ni se om ni vill erkänna en så vanslägtad frände som jag är. Marcellin ville protestera mot den tanke com man nu gick alt påtruga honom; men MartinSimon nödgade honom, medelst en befallande åtbörd, att åter sätta sig, och han börjadefberätta, ledigt och enkelt, följande: