GULDGRUFVAN ) BERÄTTELSE AF ELIE BERTIL. — I hafven, mina kära barn, vidtog MartinSimon med glad och upprymd min, blifvit mer än en gång förvånade öfver det oinskränkta välde jag utöfvat öfver alia dem som nalkats mig, och tvifrvelsutan sökt skälet dertill icke inom det vanligas område; ty jären alltför unga för att riktigt begripa till hvad grad en påse utströdt, vare sig myntadt eler omyntadt guld, kan tillvinna lydnad och undergitvenhet. — Hvad? ropade den unga fröken, förvånad; det är medelst guld,som ni lyckats öfvervinna min faders halsstarrighet och .--:Konungen i Pelvoux log skaiksktigt. . — Jag vågar icke jaka, sade han, ehuru jag af eder egen bekännelse, så väl som af chevaHerns, eliter af bådas, kunnat sluta att den ärade ho rättspresidenten i Lyon alldeles icke hyser någon afsmik för sedelbundtar och rullar af louisdorer; men jag älskar att tro, det snarare hans önskan att se sin älskade dotter lycklig, och ännu en konsidertion, som angår mig Personligen, hafva förmått honom att icke längre sätta sig emot eder förening. I alla händelser är det dock säkert, — fortfor han, i det ban från bordet tog ett p-pper och räckte det åt de troiofvade — att vi här hilfva hans samtycke, affattadt i ganska giltig form, äfvensom ett ganska faderligt bref tili fröken Er. estine, deruti h:n, SOM jag tror, ursäktar att den elaka gikten, tillika med andra öfriga ålderdomsbräckligheter afhålla bonom från utt här i bergstrakten bivista eder äkterskapliga välsivnelse Ernestine fattade ifrigt det åt h-nne framräckta brefvet och förde det till sina låppar Hon var just i begr: pp alt bryta förseglingen RE ) Se Aftonbl. J4 170, 174, 172, 173, 174, 175 177, 178, 179, 180, 181. 182, 183, 184 och 185