GULDGRUFVAN )
BERÄTTELSE AF ELIE BERTIL.
— I hafven, mina kära barn, vidtog Martin-
Simon med glad och upprymd min, blifvit mer
än en gång förvånade öfver det oinskränkta
välde jag utöfvat öfver alia dem som nalkats
mig, och tvifrvelsutan sökt skälet dertill icke
inom det vanligas område; ty jären alltför unga
för att riktigt begripa till hvad grad en påse
utströdt, vare sig myntadt eler omyntadt guld,
kan tillvinna lydnad och undergitvenhet.
— Hvad? ropade den unga fröken, förvånad;
det är medelst guld,som ni lyckats öfvervinna
min faders halsstarrighet och .--:-
Konungen i Pelvoux log skaiksktigt. .
— Jag vågar icke jaka, sade han, ehuru jag
af eder egen bekännelse, så väl som af cheva-
Herns, eliter af bådas, kunnat sluta att den ärade
ho rättspresidenten i Lyon alldeles icke hyser
någon afsmik för sedelbundtar och rullar af
louisdorer; men jag älskar att tro, det snarare
hans önskan att se sin älskade dotter lycklig,
och ännu en konsidertion, som angår mig Per-
sonligen, hafva förmått honom att icke längre
sätta sig emot eder förening. I alla händelser
är det dock säkert, — fortfor han, i det ban
från bordet tog ett p-pper och räckte det åt
de troiofvade — att vi här hilfva hans sam-
tycke, affattadt i ganska giltig form, äfvensom
ett ganska faderligt bref tili fröken Er. estine,
deruti h:n, SOM jag tror, ursäktar att den elaka
gikten, tillika med andra öfriga ålderdoms-
bräckligheter afhålla bonom från utt här i bergs-
trakten bivista eder äkterskapliga välsivnelse
Ernestine fattade ifrigt det åt h-nne fram-
räckta brefvet och förde det till sina låppar
Hon var just i begr: pp alt bryta förseglingen
RE
) Se Aftonbl. J4 170, 174, 172, 173, 174, 175
177, 178, 179, 180, 181. 182, 183, 184 och 185