amin
under armen, kände kuru hon konvulsiviskt
darrade.
— Men, morbror Jean, återtog hon; är det
ingen som känner igen den olycklige?
— Åh jo, du känner honom också, svarade
den gamle med likgiltig min, och olyckan är
just icke stor för provinsen. Det är den der
gamle drinkaren, Raboisson, den der skärsliparn,
du vet.
Denna gången öfvergafs Marguerite af hela
sin sjä!sstyrka. Hon blef förskräckligt blek;
hon vacklade och ropade med förvirrad min:
— RBaboisson!... dödl!... i botten af elt
bråpjup!... Hvem har begått detta brott?...
Hvem har mördat honom?
Alla närvarande sågo härvid med häpnad på
hvarandra; ty aldrig bade någon bland dem sett
den kalla och stränga Marguerite låta hänföra
sig af så vildsamma sinnesrörelser.
— Ser du att du redan är sjuk af bara för-
skräckelse, sade den goda morbror Jean med
mycken oro. Din far skall såkert banna mig,
för det jag berättat dig detta.
— Men... men... ni säger ju icke hvem
som har mördat honom.
— Nå, men hvem talr om mord? Den
uslingen bar snafvat vid svalget som begränsar
vägen, emedan han säkert druckit för mycket
om dagen. Man har funnit tjugu riksdaler i
hans ficka och kroppen tyckes hafva legat i
flera dagar der nere i djupet. Om någon hade
mördat honom af roflystnad, så hade den, na-
turligtvis, tagit bans penningar, äfven så väl
som hans sliproaschin, hvilken Baptist nu bär
på ryggen och som säkert är värd någonting.