amin under armen, kände kuru hon konvulsiviskt darrade. — Men, morbror Jean, återtog hon; är det ingen som känner igen den olycklige? — Åh jo, du känner honom också, svarade den gamle med likgiltig min, och olyckan är just icke stor för provinsen. Det är den der gamle drinkaren, Raboisson, den der skärsliparn, du vet. Denna gången öfvergafs Marguerite af hela sin sjä!sstyrka. Hon blef förskräckligt blek; hon vacklade och ropade med förvirrad min: — RBaboisson!... dödl!... i botten af elt bråpjup!... Hvem har begått detta brott?... Hvem har mördat honom? Alla närvarande sågo härvid med häpnad på hvarandra; ty aldrig bade någon bland dem sett den kalla och stränga Marguerite låta hänföra sig af så vildsamma sinnesrörelser. — Ser du att du redan är sjuk af bara förskräckelse, sade den goda morbror Jean med mycken oro. Din far skall såkert banna mig, för det jag berättat dig detta. — Men... men... ni säger ju icke hvem som har mördat honom. — Nå, men hvem talr om mord? Den uslingen bar snafvat vid svalget som begränsar vägen, emedan han säkert druckit för mycket om dagen. Man har funnit tjugu riksdaler i hans ficka och kroppen tyckes hafva legat i flera dagar der nere i djupet. Om någon hade mördat honom af roflystnad, så hade den, naturligtvis, tagit bans penningar, äfven så väl som hans sliproaschin, hvilken Baptist nu bär på ryggen och som säkert är värd någonting.