— Hvem talar om att göra dig illa? frågade
Martin-Simon med otålighet; men qvarblif här
tills i morgon, om du så vill. Jag har ju
många gånger förut lånat dig hus, och jag kan
väl göra det ännu en gång. Men i morgon vid
dagbräckningen, icke sednare, vill jag att du
skall begifva dig på väg till Briancon. Och
kom ihåg att om du, genom det ringaste ytt-
rande, väcker några misstankar om hvad du
har upptäckt, så är alltsammans slut oss emellan.
— Jag skall ingenting säga; men kom ihåg
att ni å er sida går raka vägen: ty annars...
— Inga hotelser! föll honom Marguerite i
talet. Min far skall redligt hålla sitt löfte; men
betänk, herr Raboisson, det ni icke har rättig-
het att döma honom så illa som ni gör.
Skärsliparen kastade en blick öfver bordet,
vid hvars andra ända Martin-Simon satt, och
öfvertygande sig sålunda att denne icke kunde
höra hvad han sade, lade han ett finger på
munnen och yttrade till Marguerite med sin
sträfva och obehagliga röst, ehuru hviskande:
— O, hvad er beträffar, mamsell Mar;ot, så
är ni en god och söt flicka, ehuru något för
sträng; men han der... han är en stursk men-
niska, och jag skall nog taga mina mått och
steg, förstår ni. Men jag skall gifva er ett godt
råd: tag er till vara för skolmästaren; han har
någon plan i sinnet; det är säkert. Fan van-
kar omkring mig, för att få mig till att tala;
detsamma gör också priorn i Lautaret, och jag
vet icke riktigt om ej dessa personer redan
veta mera än ni torde förmoda.
Då ban sagt des:a ord, gjorde han en tölp-
aktig buguiv; och gick ut för att fullända sin