— Hvem talar om att göra dig illa? frågade Martin-Simon med otålighet; men qvarblif här tills i morgon, om du så vill. Jag har ju många gånger förut lånat dig hus, och jag kan väl göra det ännu en gång. Men i morgon vid dagbräckningen, icke sednare, vill jag att du skall begifva dig på väg till Briancon. Och kom ihåg att om du, genom det ringaste yttrande, väcker några misstankar om hvad du har upptäckt, så är alltsammans slut oss emellan. — Jag skall ingenting säga; men kom ihåg att ni å er sida går raka vägen: ty annars... — Inga hotelser! föll honom Marguerite i talet. Min far skall redligt hålla sitt löfte; men betänk, herr Raboisson, det ni icke har rättighet att döma honom så illa som ni gör. Skärsliparen kastade en blick öfver bordet, vid hvars andra ända Martin-Simon satt, och öfvertygande sig sålunda att denne icke kunde höra hvad han sade, lade han ett finger på munnen och yttrade till Marguerite med sin sträfva och obehagliga röst, ehuru hviskande: — O, hvad er beträffar, mamsell Mar;ot, så är ni en god och söt flicka, ehuru något för sträng; men han der... han är en stursk menniska, och jag skall nog taga mina mått och steg, förstår ni. Men jag skall gifva er ett godt råd: tag er till vara för skolmästaren; han har någon plan i sinnet; det är säkert. Fan vankar omkring mig, för att få mig till att tala; detsamma gör också priorn i Lautaret, och jag vet icke riktigt om ej dessa personer redan veta mera än ni torde förmoda. Då ban sagt des:a ord, gjorde han en tölpaktig buguiv; och gick ut för att fullända sin