— Jag vet icke om man skall tro mig, yt trade han i snäsig ton; men jag skall säga å dem se så här: Gå i Martin-Simons källare och ni skall få se något,. Hval stället beträlfar, der grufvan är beögen, så tillstår jag at jag icke vet det; men hvad som är säkert är att om man ville vända sig till Durard, det de rika bankirhuset i Grenoble, som, från far til son, utbyter edra guldtackor mot myntadt guld så skulle man skett få veta något. Det förundrar eratt jag vet det der; men, ser ni, jag är icke så gro! som mina kläder, och jag har föresatt mig att a: denna :ffår draga fördelen af ett godt brödstycke för mina gamla dagar. Jag misstänkte att ri begaf er till Grenoble hvarje gång ri reste hemifrån. Jag har följt er;... jag har utspionerat er, utan att ni haft ringaste aning derom. Nu är saken klar. Martin-S:mon stampade bätigt med foten : golfvet, men Marguerite g ck ännu en gång att som en fridens engel, ställa sig emellan sin fa och den gamle skärsliparn. — Kom ihåg ert löfte, sade hon till de! förre, i det hon lade fingret på munnen. Der efter tillade bon med lägre röst: — Han vet för mycket. Vi måste, till hvac pris som helst, köpa hans tystnad. Martin-Simon kastade sig baklänges på sto. len och såg ytterst otålig ut. .De upptäckter Raboisson gjort öfverstego ju allt hvad han hittills kunnat frukta, och skälfvande af raseri såg han sig vara heit och hållet i händerna på der dåligaste och föraktligaste af alla de menniskor, 39M någonsin besökte dalen.