— Jag vet icke om man skall tro mig, yt
trade han i snäsig ton; men jag skall säga å
dem se så här: Gå i Martin-Simons källare
och ni skall få se något,. Hval stället beträl-
far, der grufvan är beögen, så tillstår jag at
jag icke vet det; men hvad som är säkert är
att om man ville vända sig till Durard, det de
rika bankirhuset i Grenoble, som, från far til
son, utbyter edra guldtackor mot myntadt guld
så skulle man skett få veta något. Det för-
undrar eratt jag vet det der; men, ser ni, jag
är icke så gro! som mina kläder, och jag har
föresatt mig att a: denna :ffår draga fördelen
af ett godt brödstycke för mina gamla dagar.
Jag misstänkte att ri begaf er till Grenoble
hvarje gång ri reste hemifrån. Jag har följt
er;... jag har utspionerat er, utan att ni haft
ringaste aning derom. Nu är saken klar.
Martin-S:mon stampade bätigt med foten :
golfvet, men Marguerite g ck ännu en gång att
som en fridens engel, ställa sig emellan sin fa
och den gamle skärsliparn.
— Kom ihåg ert löfte, sade hon till de!
förre, i det hon lade fingret på munnen. Der
efter tillade bon med lägre röst:
— Han vet för mycket. Vi måste, till hvac
pris som helst, köpa hans tystnad.
Martin-Simon kastade sig baklänges på sto.
len och såg ytterst otålig ut. .De upptäckter
Raboisson gjort öfverstego ju allt hvad han hit-
tills kunnat frukta, och skälfvande af raseri såg
han sig vara heit och hållet i händerna på der
dåligaste och föraktligaste af alla de menniskor,
39M någonsin besökte dalen.