ock ovilkorligt haft denna verkan. Men der gamle auvergnaren tycktes ana faran, ty ha åtnöjde sig med att framstamma en tacksägels och efter att hafva bockat sig på ett tölpig sätt, gick han ut med tunga steg, alltid bärande på sin slipmaschin, hvilken tycktes vara enkon gjord för hans breda axlar. — Se efter att man icke ger honom fö mycket att dricka!... yttrade Martin-Simon til skolmästaren, hvilken hade stannat på dörrtrö skeln, utan att våga sig fram i rummet. On en stund får ban komma in och tala vid mig Esaias gjorde ett iakande tecken och följd skärsliparn. En plågsam tystnad rådde i salen, några ögon blick sedan Raboisson lemnat den. — Det här var ett temligen eget afbrott yttrade ändtligen konungen i Pelvoux, i det har bemödade sig, ehuru synbarligen fåfängt, at återvinna den munterhet, som före måltider lifvat honom. Den der garala skojaren tar si; stundom en ton af förtrolighet, som ingen kai tåla. Hushållerskorna och bondgummorna grannskapet skämma bort honom, emedan inger är så skicklig som han att laga kökskärl oci emedan den gamle gubben är i alla fall rät lustig. Men när han druckit rågot för mycket är han odrägligt näsvis, och då vill ban gör: hos mig som hos alla andra. Dock, tillade har fallande sig sjelf i talet, en sådan der perso: är icke värd att hederligt folk länge sysselsät ter sina tankar med honom, och jag får be omr förlåtelse för denna lika löjliga som motbju dande scen, den jag med bästa vilja i verlder ej kunnat hvarken förutse eller afböja.