ock ovilkorligt haft denna verkan. Men der
gamle auvergnaren tycktes ana faran, ty ha
åtnöjde sig med att framstamma en tacksägels
och efter att hafva bockat sig på ett tölpig
sätt, gick han ut med tunga steg, alltid bärande
på sin slipmaschin, hvilken tycktes vara enkon
gjord för hans breda axlar.
— Se efter att man icke ger honom fö
mycket att dricka!... yttrade Martin-Simon til
skolmästaren, hvilken hade stannat på dörrtrö
skeln, utan att våga sig fram i rummet. On
en stund får ban komma in och tala vid mig
Esaias gjorde ett iakande tecken och följd
skärsliparn.
En plågsam tystnad rådde i salen, några ögon
blick sedan Raboisson lemnat den.
— Det här var ett temligen eget afbrott
yttrade ändtligen konungen i Pelvoux, i det har
bemödade sig, ehuru synbarligen fåfängt, at
återvinna den munterhet, som före måltider
lifvat honom. Den der garala skojaren tar si;
stundom en ton af förtrolighet, som ingen kai
tåla. Hushållerskorna och bondgummorna
grannskapet skämma bort honom, emedan inger
är så skicklig som han att laga kökskärl oci
emedan den gamle gubben är i alla fall rät
lustig. Men när han druckit rågot för mycket
är han odrägligt näsvis, och då vill ban gör:
hos mig som hos alla andra. Dock, tillade har
fallande sig sjelf i talet, en sådan der perso:
är icke värd att hederligt folk länge sysselsät
ter sina tankar med honom, och jag får be omr
förlåtelse för denna lika löjliga som motbju
dande scen, den jag med bästa vilja i verlder
ej kunnat hvarken förutse eller afböja.