görandet-al mitt erhållna uppdrag. J kunnen återvända till er residensstad; jag åtager mig allt ansvar och till tecken af försoning antager jag konungens i Pelvoux godhetsfulla bjudning. Denna upplösning på saken var så oväntad, att soldaterna knappast trodde sina egna öron. De gjorde en och annan svårighet, innan de kunde finna sig vid att efterkomma sådana order; men några louisdorer, hvilka Martin-Simon smög i deras händer, jemte en fullstärdig decharge, den Michelot skref på stående fot och med blyerts, i det han till skrifbord begagnade ett klippstycke, tillfredsställde dem fullkomligt. Nu först beslöto de sig till att återvända. Bergsboerne upphofvo ett bullrande hurra, som kom de kringliggande bergen att genljuda af ett mångfaldigt echo. Marcellin kunde icke återkomma från sin förvåning och begrep icke huru den obetydlige bydomaren kunde förmå så micket över hans förföljare; imedlertid var prokuratorns närvaro honom alltför motbjudande och ban grubblade förgäfres sin hjerna med att utfinna skälet, hvsriöre Martin-Simon qvarhåll.t honom. Prokuratorn steg åter till bäst, men det var för att medfölja till byn, dit han blifvit inbjuden; konungen af Pelvoux yttrade några ord På provinsspråket till sitt folk och befallte dem yx begifva sig hemåt, då Marcellin yttrade med g röst: s — Jag vet, min herre, att ni tycker om att bandla som ni behagar, och jag brjar tro att alla edra handlingar lända till der2s fördel, hvilka på något sätt bero af er; imedlertid, tillade han, i det han på Michelot kaståde en blick af hat och misstroende, tycker jag dock det borde vera mig tillåtet att fråga, hvarföre ni vill förena under ett och samma tak denne falske, otacksamme och krypande lagvridare och 0ss, som hafva flytt undan honom. — Som ni säger, unge man, svarade fredsdomaren, skrattande, jag tycker Yerkäigen mycket om att handla efter eget godtfinnande. Dock, trösta er, snart skola alla Hemligheter uppdagas. Imedlertid fordrar jag åf er att ni på intet vis ville stöta prokuratorbs så länge