görandet-al mitt erhållna uppdrag. J kunnen
återvända till er residensstad; jag åtager mig
allt ansvar och till tecken af försoning antager
jag konungens i Pelvoux godhetsfulla bjudning.
Denna upplösning på saken var så oväntad,
att soldaterna knappast trodde sina egna öron.
De gjorde en och annan svårighet, innan de
kunde finna sig vid att efterkomma sådana or-
der; men några louisdorer, hvilka Martin-Si-
mon smög i deras händer, jemte en fullstärdig
decharge, den Michelot skref på stående fot och
med blyerts, i det han till skrifbord begagnade
ett klippstycke, tillfredsställde dem fullkomligt.
Nu först beslöto de sig till att återvända.
Bergsboerne upphofvo ett bullrande hurra,
som kom de kringliggande bergen att genljuda
af ett mångfaldigt echo. Marcellin kunde icke
återkomma från sin förvåning och begrep icke
huru den obetydlige bydomaren kunde förmå
så micket över hans förföljare; imedlertid var
prokuratorns närvaro honom alltför motbju-
dande och ban grubblade förgäfres sin hjerna
med att utfinna skälet, hvsriöre Martin-Simon
qvarhåll.t honom.
Prokuratorn steg åter till bäst, men det var
för att medfölja till byn, dit han blifvit inbju-
den; konungen af Pelvoux yttrade några ord
På provinsspråket till sitt folk och befallte dem
yx begifva sig hemåt, då Marcellin yttrade med
g röst: s
— Jag vet, min herre, att ni tycker om att
bandla som ni behagar, och jag brjar tro att
alla edra handlingar lända till der2s fördel,
hvilka på något sätt bero af er; imedlertid,
tillade han, i det han på Michelot kaståde en
blick af hat och misstroende, tycker jag dock
det borde vera mig tillåtet att fråga, hvarföre
ni vill förena under ett och samma tak denne
falske, otacksamme och krypande lagvridare och
0ss, som hafva flytt undan honom.
— Som ni säger, unge man, svarade freds-
domaren, skrattande, jag tycker Yerkäigen myc-
ket om att handla efter eget godtfinnande.
Dock, trösta er, snart skola alla Hemligheter
uppdagas. Imedlertid fordrar jag åf er att ni
på intet vis ville stöta prokuratorbs så länge