det; de: ar Ronunger, som aigörandet ulikom-l: mer; och så länge vi icke på något sätt ingripa j: i den myndighet, som tillkommer honom, utan . blott hålla oss på petitionens, på bönens ståod-! punkt, så länge göres icke något ingrepp i den nu gillande författningen, så länge kunna vil icke sägas öfverskrida vår kompetens. -Konun-l: gen eger då, ait afgöra saken så, som han kanl försvara det inför sitt eget samvete, inför hi-! storiens domstol och inför den högste domaren; det är om ett sådant samvetsgrannt öfverväg:nde, som jag uppmanar församlingen att bedja Kozungen. Jag har tvekat mycket öfver rätta formen! och vidden för mitt förslag; i afseende på dess! innehåll visade sig två omständigheter uppenbara: den ena att jag borde undvika elastiska : oc flertydiga omskrifningar till betecknande af ett föremål, hvars rätta namn är så ärligt !: och aktniogsvärdt, att ingen bör kunna blygas! vid att dermed utmärka det; och den andra,t: att det skulle vara otillbörligt och illa svara mot den ståndpunkt i allmänna tänkesättet, hvil-! ken konstitutionsfrågan redan innehar, och vidi hvilken vi sjelfva här befinna oss, om jag hade inlåtit mig i vidare detaljer, än som påkallas! till förtydligande af den åsyftade hufvudsaken., Såsom ledamot af församlingen är jag natur-! ligtvis beredd att ingå så djupt i det väsendtliga af hvar enstaka fråga, som jag förmår;! jag erinrar blott att om jag i förslaget icke: trott mig böra upptaga mer, än som var nö-r digt för det tydliga betecknandet af hvad som önskas, så har jag naturligtvis ingenting emot. om församlingen vill föra saken vidare. Jag behöfver knappast anmärka, alt förslaget icke hindrar särskilda ledamöter från så utförliga, yttranden i frågan, som hvar och en för sig anser lämpligt; likasom det naturligtvis står; hvar och en fritt, att genom amendementer borttaga och tillägga; samt att församlingen likaledes har fria händer att åt den underdåniga hemställningen gifva hvilken form den finner, för godt. Jag har icke förut hört fordras hos ett förslag, att det, för att kunna komma un-, der diskussion, borde innehålla allt — hvarken mer eller mindre — än den slutliga hemi! ställningen skall komma att upptaga. Skilna-: den emellan ett förslag och en hemställning ärj ju den just, att det förra bör gifva sielva impulsen till ämnets vidare behandling; hvaremot; hemställningen bör intehålla resultatet af samt-! liga ledamöternas: omdöme i saken, mognadt) under den förutgångna och afslutade granskningen. I I En annan punkt, hvarom jag trott mg böra antyda min mening, är den form, hvarunder man kunde tänka sig sjelfva tllkomsten af en konstitution. Vanligen har man ansett lämpligast att utkastet ombesörjes af en kommitt, hvars ledamöter antingen nämnas af konungen eller af provincialständerna, eller har en blandad sämmansättning. Jag tror likväl denna form sakna ändamålsenlighet, och finner föremålet af den vigt, att det endast är regeringen sjelf (som innehar initiativet) från hvilken utkastet bör komma; emedan hon allena kan disponera de krafter, som fordras, och framförallt emedan det ges mångfaldiga sätt, hvarpå administrationen kan verka hämmande eller befrämjande vid sakens behandling. En kommitte, med uppdrag att — under och vid sidan af Stemanska ministeren — utarbeta en fri statsförfattning, skulle uppenbarligen ej kunna någonsin leda till en lycklig utgång. Jag är derföre öfvertygad, att på den dagen, då konungen beslutar efterlemna åt sig i häfderna den oförgängliga äran att i Danmark fullända hvad han i Norge begynt, och att bereda åt sin son en väl ordnad och tryggt konstituerad stat, i stället för ett förvirradt och till sin upplösning ilande rike — på den dagen skall han äfven finna nödvändigt att ur sin minister åflägsna de antikonstitutionella beståndsdelarne och förstärka den med män af bepröfvad politisk duglighet och bestämd konstitutionell öfvertygelse. Ett sådant statsråd skulle vara den rätta kommitteen för utarbetandet af ett konstitutionsförslag; och då blotta tankan på en konstitutions införande vore nog att medföra bättre ordning och sammansättning hos statsrådet, så visar det en konstitutions förmåga att begynna sina välgerningar redan innan den är faktiskt tillvarande. Hvad åter vidkommer ett annat element, nämligen den folkets samverkan, som är nödvändig, innan saken kan kömma till stånd, åtminstone för att rotfästa sig hos nationen, så vore det fåfängt att hos provincialständer vänta denna medverkan. Ati söka den der, skulle vara detsamma, som att spänna hästar på alla fyra sidorna om en vagn; men skulle ej få den att röra sig, utan på sin höjd splittra den. ÅA en annan sida vore det likväl önskligt att denna folkets samverkan måtte sluta sig så nära och noga till det nu bestående som möjligt; och detta har jag trott kunna åstadkommas derigenom, att man bibehåller den nu gällande vallagen — och jag kan tillägga: förhandlingsreglementet (— riksdagsordningen) — med den enda förändring, som den kongl. kommissarien sjelf, i sin egenskap laf deputerad, har ansett nödvändig, nämligen latt valbarheten blefve fri, hvaraf nödvändighetan är dunhhelt tvdle : att fall com detta, eller