det; de: ar Ronunger, som aigörandet ulikom-l:
mer; och så länge vi icke på något sätt ingripa j:
i den myndighet, som tillkommer honom, utan .
blott hålla oss på petitionens, på bönens ståod-!
punkt, så länge göres icke något ingrepp i den
nu gillande författningen, så länge kunna vil
icke sägas öfverskrida vår kompetens. -Konun-l:
gen eger då, ait afgöra saken så, som han kanl
försvara det inför sitt eget samvete, inför hi-!
storiens domstol och inför den högste doma-
ren; det är om ett sådant samvetsgrannt öfver-
väg:nde, som jag uppmanar församlingen att
bedja Kozungen.
Jag har tvekat mycket öfver rätta formen!
och vidden för mitt förslag; i afseende på dess!
innehåll visade sig två omständigheter uppen-
bara: den ena att jag borde undvika elastiska :
oc flertydiga omskrifningar till betecknande
af ett föremål, hvars rätta namn är så ärligt !:
och aktniogsvärdt, att ingen bör kunna blygas!
vid att dermed utmärka det; och den andra,t:
att det skulle vara otillbörligt och illa svara
mot den ståndpunkt i allmänna tänkesättet, hvil-!
ken konstitutionsfrågan redan innehar, och vidi
hvilken vi sjelfva här befinna oss, om jag hade
inlåtit mig i vidare detaljer, än som påkallas!
till förtydligande af den åsyftade hufvudsaken.,
Såsom ledamot af församlingen är jag natur-!
ligtvis beredd att ingå så djupt i det väsendt-
liga af hvar enstaka fråga, som jag förmår;!
jag erinrar blott att om jag i förslaget icke:
trott mig böra upptaga mer, än som var nö-r
digt för det tydliga betecknandet af hvad som
önskas, så har jag naturligtvis ingenting emot.
om församlingen vill föra saken vidare. Jag
behöfver knappast anmärka, alt förslaget icke
hindrar särskilda ledamöter från så utförliga,
yttranden i frågan, som hvar och en för sig
anser lämpligt; likasom det naturligtvis står;
hvar och en fritt, att genom amendementer
borttaga och tillägga; samt att församlingen li-
kaledes har fria händer att åt den underdåniga
hemställningen gifva hvilken form den finner,
för godt. Jag har icke förut hört fordras hos
ett förslag, att det, för att kunna komma un-,
der diskussion, borde innehålla allt — hvar-
ken mer eller mindre — än den slutliga hem- i!
ställningen skall komma att upptaga. Skilna-:
den emellan ett förslag och en hemställning ärj
ju den just, att det förra bör gifva sielva im-
pulsen till ämnets vidare behandling; hvaremot;
hemställningen bör intehålla resultatet af samt-!
liga ledamöternas: omdöme i saken, mognadt)
under den förutgångna och afslutade gransk-
ningen. I
I
En annan punkt, hvarom jag trott mg böra
antyda min mening, är den form, hvarunder
man kunde tänka sig sjelfva tllkomsten af en
konstitution. Vanligen har man ansett lämp-
ligast att utkastet ombesörjes af en kommitt,
hvars ledamöter antingen nämnas af konungen
eller af provincialständerna, eller har en blan-
dad sämmansättning. Jag tror likväl denna
form sakna ändamålsenlighet, och finner före-
målet af den vigt, att det endast är regeringen
sjelf (som innehar initiativet) från hvilken ut-
kastet bör komma; emedan hon allena kan
disponera de krafter, som fordras, och framför-
allt emedan det ges mångfaldiga sätt, hvarpå
administrationen kan verka hämmande eller
befrämjande vid sakens behandling. En kom-
mitte, med uppdrag att — under och vid si-
dan af Stemanska ministeren — utarbeta en
fri statsförfattning, skulle uppenbarligen ej
kunna någonsin leda till en lycklig utgång. Jag
är derföre öfvertygad, att på den dagen, då
konungen beslutar efterlemna åt sig i häfderna
den oförgängliga äran att i Danmark fullända
hvad han i Norge begynt, och att bereda åt
sin son en väl ordnad och tryggt konstituerad
stat, i stället för ett förvirradt och till sin upp-
lösning ilande rike — på den dagen skall han
äfven finna nödvändigt att ur sin minister åf-
lägsna de antikonstitutionella beståndsdelarne
och förstärka den med män af bepröfvad poli-
tisk duglighet och bestämd konstitutionell öf-
vertygelse. Ett sådant statsråd skulle vara den
rätta kommitteen för utarbetandet af ett kon-
stitutionsförslag; och då blotta tankan på en
konstitutions införande vore nog att medföra
bättre ordning och sammansättning hos stats-
rådet, så visar det en konstitutions förmåga att
begynna sina välgerningar redan innan den är
faktiskt tillvarande. Hvad åter vidkommer ett
annat element, nämligen den folkets samver-
kan, som är nödvändig, innan saken kan köm-
ma till stånd, åtminstone för att rotfästa sig
hos nationen, så vore det fåfängt att hos pro-
vincialständer vänta denna medverkan. Ati
söka den der, skulle vara detsamma, som att
spänna hästar på alla fyra sidorna om en vagn;
men skulle ej få den att röra sig, utan på sin
höjd splittra den. ÅA en annan sida vore det
likväl önskligt att denna folkets samverkan
måtte sluta sig så nära och noga till det nu
bestående som möjligt; och detta har jag trott
kunna åstadkommas derigenom, att man bibe-
håller den nu gällande vallagen — och jag kan
tillägga: förhandlingsreglementet (— riksdags-
ordningen) — med den enda förändring, som
den kongl. kommissarien sjelf, i sin egenskap
laf deputerad, har ansett nödvändig, nämligen
latt valbarheten blefve fri, hvaraf nödvändighe-
tan är dunhhelt tvdle : att fall com detta, eller