huru skul:e det da vara möjligt, att iosierianaskt sinnade män icke skulle vara genomträngde af nödvändigheten, att påkalla all den kraft och insigt, nationen äger, påkalla dem, icke till laglöst ingripande, men till en ordnande och försonande samverkan för det allmänna bästa. Det är imedlertid icke blott sådana allmänna förutsättningar, på hvilka min öfvertygel:e om församlingens konstitutionella sinnelag är bygd; hon har sjelf sflaggt ett uttryckligt vittnesbörd : derom, visserligen med den återhållsamhet, som var en pligt emot en Konung, hvilken ryss uppstigit på thronen, och i den allmänlighet som klokhbeten böd, så länge man ännu kunde hoppas att initiativet skulle utgå derifrån, hvar-c est afgörandet hvilade, men dock så tydligt,li attden verkliga meningen icke kunde betviflas.!t Och dettå sinnelag har församlingen sedermera q säkerligen icke förändrat; ty väl bar den ej,e sedan det visat sg, att Konungen icke hos oss, c såsom i Norge, ville sätta sig i spetsen för för-x ag 1 1 1 i och -DN pr FA I cr Mt f— rr ar fattningens reform, förnyat, med klarare ord: beteknat, och med starkare grunder motiverat ! sitt första andragande; men detia bör icke för-: klaras sålunda, som skulle församlingen blott tro sig kallad, att vara ett eko af Konungens: förmodade vilja, eller att ban den gången be-t herrskades af den ellmänna sinnesstämniogen hos föket, hvilken uttalade sig i de från a!la trakter af landet inkomna petitioner; jag tror 1 mig kunna gifva en rigtigare, för församlingen j ärofullare, förklaring. Det ver visst icke fö, t som, lika med rig, 41842 inträdde i ständer-c församlingen med den bestämda öfvertygelsen,!t att det borde blifva hennes hufvudsakliga upp-c gift, att återupptaga och närmare motivera de öaskningar om en konstituion, som år 1840 1 mera antyddes och bebådades, än egentligen, genomfördes; men då vi straxt på tröskeln till a ständersalen möttes af regeringens anbud afl ständerkommitter, tillhörde det oss att öfver1 väga, om det var rigtigast att tillbakavisa detta anbud och begära hvad vi ansågo såsom slutliga målet för vårt sträfvande, eller om det var f vår pligt, att emottaga hvad som e.böds, såsom en förberedande öfvergång till det, som var fö-c 1 S ; J l l l 1 remålet för våra önskningar. Dessa voro åtminstone mina motiver att sluta mig till för-! slaget om ständerkommitteer, såsom jag den gången öppet yttrade; och om det ickei sjelfva församlingens svar på regeringspropositionen blef uttaladt så bestämdt, som i den Jutändska ständerförsamlinzgens, så har det dock utan tvifvel föresväfvat alla. Då nu ständerkommittå:! erne icke kommo till stånd, oaktadt de erbjöI dos 0öss af regeringen, oaktadt de af församlingen antoges, oaktadt allt hvad församlingen bi-: drog till deras utveckling, af den dåvarande, kommissarien erkändes såsom godt och önsk-1 ligt, och då regeringen lät dem falla, utan att sätta något annat i deras ställe, förefaller det) mig klart, att församlingen icke har annat att; göra, än att åter upptaga sjelfva konstitutions-, frågan, och när det icke skedde redan i förra f sessionen, var det derföre att frågan om arfs-, rätten — som för öfrigt aldrig skulle hafva s uppstått, om Konungen straxt efter anträdet I till regeringen betrådt den enda rätta vägen att ordna landets förhållanden genom en fril: författning — var af en så prejudiciell och pre-; judicerlig natur, att den först måste afgöras.l1 Nu är den afgjord, afgjord tillfyllestgörande åt-l. minstone för den del af staten, som närmastli rörer oss; och jag vågar således fråga hela församlingen och hvar och en af dess medlemmar ! i synnerhet, hvad som nu skulle afbålla oss. ifrån att, i fall vi anse en konstitution önsk-l värd, arbeta på att frågan åter kommer fram, . j för att i lugn och i laglig ordning kunna afgöras, och det i vår nuvarande Konungs regeringstid. Sannerligen icke kan det vara d.nt nuvarande ständerinstitutionens förträfflighet; ty om redan i en följd af år meningarne icke varit delade derom, att den i sin nuvarande inrättning, och med sina hittills visade verkninger, icke kan motsvara folkets behof, så har sannöärligen hvarje följande år hopat bevis på bevis för dess otillräcklighet, att i nåjonting väsendtligt främja landets bästa, och j:g Vågar dristigt påstå, att hvarenda deputerad från sitt! hem medfört den öfvertygelsen, att folket med en bedröflig likgiltighet betraktar den institution, som det i början omfattade med så stora förhoppningar, men som beredt detsamma så månget bitter! gäckeri affdessa förhoppningar. I synnerhet skall den senaste nådiga kungörelsen, som den kungl. kommissarien i detta ögonblick på ett så hotande sätt återkallat iförsamlingens minne, långt ifrån att öppna utsigten på en friare utveckling af sjelfva denna institution, tvertom, i fall den skall hållas vid makt, skrufva tillbaka hvad förut blifvit vunnet, och beröfrva os en stor del, jag vill icke säga af den myndighet — ty myndighet hafva ständerne aldrig haft — utan af den diskussionsfrihet, som församlingen mödosaret tillkämpat sig, under ärlig medverkan af den förre kommi:sarien, genom alla lelamöters ochi synnerhet den nuvarande kommissariens ifriga bemödanden, och således i väsentlig mån göra slut på de behagliga illusioner, i hvilka vi alla, ingen undantagen, fröjdat oss och tröstat hvarandra. Det kan således icke vara hoppet, att otändanfö. vara linsan af giv sielf småninoam ckall