huru skul:e det da vara möjligt, att iosierianaskt
sinnade män icke skulle vara genomträngde af
nödvändigheten, att påkalla all den kraft och
insigt, nationen äger, påkalla dem, icke till lag-
löst ingripande, men till en ordnande och för-
sonande samverkan för det allmänna bästa.
Det är imedlertid icke blott sådana allmänna
förutsättningar, på hvilka min öfvertygel:e om
församlingens konstitutionella sinnelag är bygd;
hon har sjelf sflaggt ett uttryckligt vittnesbörd :
derom, visserligen med den återhållsamhet, som
var en pligt emot en Konung, hvilken ryss
uppstigit på thronen, och i den allmänlighet
som klokhbeten böd, så länge man ännu kunde
hoppas att initiativet skulle utgå derifrån, hvar-c
est afgörandet hvilade, men dock så tydligt,li
att- den verkliga meningen icke kunde betviflas.!t
Och dettå sinnelag har församlingen sedermera q
säkerligen icke förändrat; ty väl bar den ej,e
sedan det visat sg, att Konungen icke hos oss, c
såsom i Norge, ville sätta sig i spetsen för för-x
ag
1
1
1
i
och -- DN pr FA I cr Mt f— rr ar -
fattningens reform, förnyat, med klarare ord:
beteknat, och med starkare grunder motiverat !
sitt första andragande; men detia bör icke för-:
klaras sålunda, som skulle församlingen blott
tro sig kallad, att vara ett eko af Konungens:
förmodade vilja, eller att ban den gången be-t
herrskades af den ellmänna sinnesstämniogen
hos föket, hvilken uttalade sig i de från a!la
trakter af landet inkomna petitioner; jag tror 1
mig kunna gifva en rigtigare, för församlingen j
ärofullare, förklaring. Det ver visst icke fö, t
som, lika med rig, 41842 inträdde i ständer-c
församlingen med den bestämda öfvertygelsen,!t
att det borde blifva hennes hufvudsakliga upp-c
gift, att återupptaga och närmare motivera de
öaskningar om en konstituion, som år 1840 1
mera antyddes och bebådades, än egentligen,
genomfördes; men då vi straxt på tröskeln till a
ständersalen möttes af regeringens anbud afl
ständerkommitter, tillhörde det oss att öfver- 1
väga, om det var rigtigast att tillbakavisa detta
anbud och begära hvad vi ansågo såsom slut-
liga målet för vårt sträfvande, eller om det var f
vår pligt, att emottaga hvad som e.böds, såsom
en förberedande öfvergång till det, som var fö-c
1
S
;
J
l
l
l
1
remålet för våra önskningar. Dessa voro åt-
minstone mina motiver att sluta mig till för-!
slaget om ständerkommitteer, såsom jag den
gången öppet yttrade; och om det ickei sjelfva
församlingens svar på regeringspropositionen blef
uttaladt så bestämdt, som i den Jutändska
ständerförsamlinzgens, så har det dock utan tvif-
vel föresväfvat alla. Då nu ständerkommittå:!
erne icke kommo till stånd, oaktadt de erbjö- I
dos 0öss af regeringen, oaktadt de af församlin-
gen antoges, oaktadt allt hvad församlingen bi-:
drog till deras utveckling, af den dåvarande,
kommissarien erkändes såsom godt och önsk-1
ligt, och då regeringen lät dem falla, utan att
sätta något annat i deras ställe, förefaller det)
mig klart, att församlingen icke har annat att;
göra, än att åter upptaga sjelfva konstitutions-,
frågan, och när det icke skedde redan i förra f
sessionen, var det derföre att frågan om arfs-,
rätten — som för öfrigt aldrig skulle hafva s
uppstått, om Konungen straxt efter anträdet I
till regeringen betrådt den enda rätta vägen
att ordna landets förhållanden genom en fril:
författning — var af en så prejudiciell och pre-;
judicerlig natur, att den först måste afgöras.l1
Nu är den afgjord, afgjord tillfyllestgörande åt-l.
minstone för den del af staten, som närmastli
rörer oss; och jag vågar således fråga hela för-
samlingen och hvar och en af dess medlemmar !
i synnerhet, hvad som nu skulle afbålla oss.
ifrån att, i fall vi anse en konstitution önsk-l
värd, arbeta på att frågan åter kommer fram, .
j
för att i lugn och i laglig ordning kunna afgö-
ras, och det i vår nuvarande Konungs rege-
ringstid. Sannerligen icke kan det vara d.nt
nuvarande ständerinstitutionens förträfflighet; ty
om redan i en följd af år meningarne icke va-
rit delade derom, att den i sin nuvarande in-
rättning, och med sina hittills visade verknin-
ger, icke kan motsvara folkets behof, så har
sannöärligen hvarje följande år hopat bevis på
bevis för dess otillräcklighet, att i nåjonting
väsendtligt främja landets bästa, och j:g Vågar
dristigt påstå, att hvarenda deputerad från sitt!
hem medfört den öfvertygelsen, att folket med
en bedröflig likgiltighet betraktar den institu-
tion, som det i början omfattade med så stora
förhoppningar, men som beredt detsamma så
månget bitter! gäckeri affdessa förhoppningar.
I synnerhet skall den senaste nådiga kungörel-
sen, som den kungl. kommissarien i detta ö-
gonblick på ett så hotande sätt återkallat iför-
samlingens minne, långt ifrån att öppna utsig-
ten på en friare utveckling af sjelfva denna in-
stitution, tvertom, i fall den skall hållas vid
makt, skrufva tillbaka hvad förut blifvit vun-
net, och beröfrva os en stor del, jag vill icke
säga af den myndighet — ty myndighet hafva
ständerne aldrig haft — utan af den diskus-
sionsfrihet, som församlingen mödosaret till-
kämpat sig, under ärlig medverkan af den förre
kommi:sarien, genom alla lelamöters ochi syn-
nerhet den nuvarande kommissariens ifriga be-
mödanden, och således i väsentlig mån göra
slut på de behagliga illusioner, i hvilka vi alla,
ingen undantagen, fröjdat oss och tröstat hvar-
andra. Det kan således icke vara hoppet, att
otändanfö. vara linsan af giv sielf småninoam ckall