GULDGRUFVAN.) BERÄTTELSE AF ELIE BERTI: — Min herre — återtog Marcellin — eftersom ni visar en sådan ytterlig bestörtning vid blotta ljudet af mitt namn, så frågar jag er om ni någonsin varit i beröring med någon af min familj. — Jag? ... Nej, visst aldrig — svarade Martin-Simon, mycket tvärt. — Men hvad är det för underligt uti det, att jag önskar veta om ni är son till en man, om hvilken jag stundom börde talas . . . men det är nu mycket länge sedan. — Dock — fortfor han, i det han låtsade vara fullkomligt lugn — Säg miz, herr chevalier, i hvad ställning Di befinner er och på hvad sätt jag kan vara er till tjenst, och framför allt glöm icke att tiden skyndar. Chevalierp, härigenom återförd till tanken på sin närvarende brydsamma belägenhet, envisades icke längre at af den främmande fordra upplysning om den särdeles vigt, som denne tycktes fästa vid hans namn, utan återtog med en viss -högtidlighet: — Vår historia är ganska kort och framförallt mycket enkel. Fröken Ernestine var den skönaste, den rikaste, den mest afundade unga flicka i Lyon. Jag bodde der i staden och lefde enligt min rang, d. v. s. att jag lefde på stor fot, såsom det höfves en adelsman. At för er berätta huru jag först b!ef bekant me fröken de Blanchefort, huru jag blef kär i hen ne och huru jag blef så lycklig alt af henn ) Se Aftonbl, MM -470, 174 och 472.)