GULDGRUFVAN.)
BERÄTTELSE AF ELIE BERTI:
— Min herre — återtog Marcellin — efter-
som ni visar en sådan ytterlig bestörtning vid
blotta ljudet af mitt namn, så frågar jag er om
ni någonsin varit i beröring med någon af min
familj.
— Jag? ... Nej, visst aldrig — svarade Mar-
tin-Simon, mycket tvärt. — Men hvad är det
för underligt uti det, att jag önskar veta om
ni är son till en man, om hvilken jag stundom
börde talas . . . men det är nu mycket länge
sedan. — Dock — fortfor han, i det han låt-
sade vara fullkomligt lugn — Säg miz, herr
chevalier, i hvad ställning Di befinner er och
på hvad sätt jag kan vara er till tjenst, och
framför allt glöm icke att tiden skyndar.
Chevalierp, härigenom återförd till tanken på
sin närvarende brydsamma belägenhet, envisa-
des icke längre at af den främmande fordra
upplysning om den särdeles vigt, som denne
tycktes fästa vid hans namn, utan återtog med
en viss -högtidlighet:
— Vår historia är ganska kort och framför-
allt mycket enkel. Fröken Ernestine var den
skönaste, den rikaste, den mest afundade unga
flicka i Lyon. Jag bodde der i staden och
lefde enligt min rang, d. v. s. att jag lefde på
stor fot, såsom det höfves en adelsman. At
för er berätta huru jag först b!ef bekant me
fröken de Blanchefort, huru jag blef kär i hen
ne och huru jag blef så lycklig alt af henn
) Se Aftonbl, MM -470, 174 och 472.)