utom vår by, och som jag i går för första gån-
gen tog med mig till Grenoble. Hvem skulle
icke känna dem på sex mils omkrets här. N
kan fråga de här vördige fäderne, tillade han,
kastande en befallande blick på munkarne.
Denne mannens hemlighetsfulla makt öfver
desse andans män måtte hafva varit stor, eme-
dan intet tecken af nekande eller ogillande blef
synbart på de stränga ansigtena af dem, hvilka
han på ett så oförmodadt sätt gjorde delaktiga
i sin djerfva osanning. Priorn lät till och med
höra ett slags grymtning eller harskning, som
man lätt kunde taga för ett tecken af be-
kräftelse.
Michelot gick alltför hastigt i fällan. Kanske
om han varit mindre illamående eller om han
haft sin vanliga kropps- och själskraft, så hade
han väl icke så lätt satt tro till den af Martin-
Simon sammansatta fabeln; men nu åtnöjde ban
sig med att säga, i det han lutade sig bakåt:
— Nå, men om de äro edra systersöner, så
hvarföre svara de icke?
— För tusan! om de icke svara, så ha de
verkligen sina förträffliga skäl till denna tyst-
nad, svarade bergsbon, glädtigt. De stackars
pojkarne förstå icke ett enda ord riktig fran-
syska; de kunna icke tala annat än vår lands-
orts rotvälska. Dessutom äro de arma kräken
alldeles tillintetgjorda af trötthet, och om de
vore hemma på gården, så skulle de redan hafva
gått till sängs för tvenne timmar sedan. Ser
ni inte att de stå här och halfsofva, midiför
hela sällskapet, alldeles som om de ingen upp-
fostran hade fått ... och det ha de just icke
egentligen heller, stackars pojkar! De skule
just gå och lägga sig, när ni kom, herr proku-
rator, och om ni tillåter, så skall jag nu gå och
följa dem in i den kammare, som de goda mun-
karne -ha i ordning åt oss. Sedan jag då till-
sett att de båda pojkarne fått hvad de behöi-
va, skall jag komma igen, för att sällskapa med