ögonblick biandade sig ett visst misstroend
bland den glädje hin först erfarit.
— Jag tackar för ert goda tillbud, min vän
svarade han, — cech jag börjar tro att en er
faren ledsazare skulle vara o-s till stor nytt
här i detta djefvulska land, der vinter oc!
sommar, köld och hetta, hålla dryckeslag tillsam
mans. Men sade mig väl det i Grenoble, me;
jag kunde icke tro det; annars hade jag väl
med fara att... med fara att råka ut för hva
som heis!, tagit en annan väg, blott för de
här stackars barnets skull. Men, säg mig, mit
vän: — är det brukligt här i landet att ma
erbjuder sin tjenst åt alldeles okända personer
— Det är b ukligt, min berre, sade Martin
Simon, strift; och när man ser ett par obe
tinksamma ynglingar så der på vinst och för
lust begif:a sig på resan genom ett nästan otil
gänglig! land, så är det vår skyldighet, såson
bergsbor, att bistå dem och underrätta den
om den fara de löpa, kanske utan att veta dei
jag tycker att ni redan här bör hafva sett hva
ni utsatt er för.
— Det är sannt, min vän, svarade den ung
mannen med tankfull min, det medgifves at
vi torde ha begått en stor oförsigtighet då v
tagit denna vägen, i stället för den andra
som leder till Piemont; men, det var icke vår
eget val.
Bergsbon vände bhätigt hufvudet.
— Ni resor till Piemont, yttrade han.
— Ja; och om ni kan ledsaga oss dit på af
vägar, ... föga besökta vägar, förstår ni,.-.
så skall ni derföre bekomma en hederlig ve
dergällning.
Nu blef det Martin-Simons tur att visa miss
troende.
— Ja så, ni ämnar lemna Frankrike, min
unga vänner, yttrade han med stränghet. N
vill i bemlighet passera in i det fremmand
landet, utan att vid gränsen fullgöra de erfor