ögonblick biandade sig ett visst misstroend bland den glädje hin först erfarit. — Jag tackar för ert goda tillbud, min vän svarade han, — cech jag börjar tro att en er faren ledsazare skulle vara o-s till stor nytt här i detta djefvulska land, der vinter oc! sommar, köld och hetta, hålla dryckeslag tillsam mans. Men sade mig väl det i Grenoble, me; jag kunde icke tro det; annars hade jag väl med fara att... med fara att råka ut för hva som heis!, tagit en annan väg, blott för de här stackars barnets skull. Men, säg mig, mit vän: — är det brukligt här i landet att ma erbjuder sin tjenst åt alldeles okända personer — Det är b ukligt, min berre, sade Martin Simon, strift; och när man ser ett par obe tinksamma ynglingar så der på vinst och för lust begif:a sig på resan genom ett nästan otil gänglig! land, så är det vår skyldighet, såson bergsbor, att bistå dem och underrätta den om den fara de löpa, kanske utan att veta dei jag tycker att ni redan här bör hafva sett hva ni utsatt er för. — Det är sannt, min vän, svarade den ung mannen med tankfull min, det medgifves at vi torde ha begått en stor oförsigtighet då v tagit denna vägen, i stället för den andra som leder till Piemont; men, det var icke vår eget val. Bergsbon vände bhätigt hufvudet. — Ni resor till Piemont, yttrade han. — Ja; och om ni kan ledsaga oss dit på af vägar, ... föga besökta vägar, förstår ni,.-. så skall ni derföre bekomma en hederlig ve dergällning. Nu blef det Martin-Simons tur att visa miss troende. — Ja så, ni ämnar lemna Frankrike, min unga vänner, yttrade han med stränghet. N vill i bemlighet passera in i det fremmand landet, utan att vid gränsen fullgöra de erfor