Norsk ståndpunkt uttalad. Man finner en kla
redogörelse för de antiskandinaviska rörelser
som i- början gjorde sig gällande i Norge, mer
hvilka snart besegrades.
Högtidligheterna i Lund (sid. 44—60) vorc
ganska betydliga. Ej mindre än 200 Lunden
ser hade beredt sig, att göra följe till Köpen-
hamn. Sammanräknade voro således de Skan
dinaver, som kommo att gästa i den dansk:
hufvudstaden öfver 500 personer. Midsommars-
aftonen anlände hela denna yrglingaskara till
Köpenbamn. Jublet vid dess landstigning va
utomordentligt. Åsyna vittnen intyga, att in-
gen upplefvat någonting härmed jemförligt, och
berättelsen (sid. 67 och följ.), så enkel och blot
Taktisk den är, hänför oemotståndligt genom
sjelfva sitt innehåll. Vi skulle erfara, hete:
det, hvad det ville säga, att blifva helsade a
en hel huifvudstad med en befolkning af 450,00
menniskor! Ny-toldbods portar öppnades och
genom dessa inströmmade efterhand det oänd
liga tåget. I spetsen gick en afdelning af der
danska bestyrelsen, efter hvilken fördes de z
nationernas flaggor, derpå följde musiken, si
sångföreningen med sin fana, och de 4 student
korpsernas ordförande; sist kommo de öfvei
4300 studenterne, 6 i hvarje led, Danskar oct
Gäster förtroligt arm i arm. I tågets midt sig
man de 4 från Lund medförda studentfanorna.
Vistelsen i Danmark slöts d. 28 Juni. Be-
rättelsen om allt hvad Svenskar och Norrmän
under de fem märkvärdiga dagarne upplefde ;
naboriket, sträcker sig ända till sid. 166; hvar-
efter hemresan beskrifves i tvenne särskilda af-
delnicgar, den första för Norrmännens hemfärd.
hvilka började återtåget, och den andra (sid.
474) för de Upsaliensiska Svenskarne. Vi anse
oss ej kunna ända denna redogörelse med nå-
got bättre, än med berättelsens egna slutord,
hvilka tillika utvisa hvilken föreställning de re-
sande sjelfve hysa om resans så mycket om-
tvistade politiska ändamål:
Förstår man med en andlig förening ej ett
tomt ljud, utan någonting verkligt; innefattar
man derunder något mer än ömsesidig gästvän-
skap och förtroliga samqväm; menar man der-
med en förening i anda och sanningp, eller en
likstämmighet i önskningar och intressen, et!
samlif i litteratur och konst, en endrägtig sträf-
van för ett stort gemensamt ändamil, för fram-
tida odling och förkofring, — så tro vi, att i en
dylik andlig union ligger den enda säkra bor-
gen för de Skandinaviska folkens framtida be-
stånd och lycka. Hvad den åter i politiskt
hänseende bär i sitt sköte, kommer framtiden
att utvisa. När iden hunnit att mogna, när
folken en gång i sin heihet kommit till fullt
medvetande af densamma, då skall hon inträda
på det politiska gebitet. Eller menar man, att
Samhället icke hörer till Folkens andliga lif,
och att den politiska utvecklingen kan godtyck-
ligen ryckas ut ur kretsen af Andens öfriga rö-
relser? Problemet af en yttre samhällsförening,
i hvilken. form en sådan är önskväird och verk-
ställbar, tillhör imedlertid kommande slägter;
och säkerligen skall den närvarande generatio-
nen hinna att nedstiga i grafven, innan den
sett den inre gemensamhetsandan — hvarje
yttre förbindelses nödvändiga förutsättning —
rätt lefvande uppblomstra i Skandinavien och
fullkomligt gencmtränga den stora massan af
dess folk. s
Man har sagt, och det har till öfverflöd blif-
vit upprepadt, att vår tid är en söndringens
tid, att en allmän; genomgående splittring och
negativitet är hufvuddraget i dess karakter.
Men erbjuder den då inga företeelser af en gla-
dare, mera löftesrik och positiv beskaffenhet?
Är ej det Skandinaviska enhetssträfvandet en
sådan? Och är väl detta någonting tillfälligt,
isoleradt, utan sammanbang med den allmänna
riktning, som de Europeiska folkens tänkesätt
tagit? Det kan ej nekas, att rörelser, likar-
tade med de Skandinaviska, visat sig ibland de
Germaniska och Slaviska folken, att äfven de
vaknat till medvetande och erkännande af sina
vidt förgrenade stammars enahanda ursprung
och bildning, samt att de arbeta på att så nära
som möjligt sammansluta sina medlemmar i ett
stort gemensamt intresse för inre förkofran och
yttre bestånd. Häntyda då icke alia dessa rö-