SCHACK OCH KÄRLEK.) NOVELL AF WALTER TESCHE. Seraphine ämnade sig att gå, men stannade, i det hon ropade: Kors, jag hade nästan glömt det vigtigaste — Henrik ålade mig att bedja dig, att han skulle få göra dig sällskap i din ensamhet. Sedan han fick höra, att du icke skall vara med på jagten, så vill han också blifva hemma. Hans omsorgsfulla ömhet för sin Alanda öfverträffar hans jagtpassion. , Verkligen ! sade Alanda med ironisk förvåning, hvilken Seraphine ansåg för att vara en glad öfverraskning. Nej, det är i sanning för mycket! — Säg din bror, att jag omöjligt kan antaga ett så stort offer och att om han vill göra mig till viljes, så försummar hen icke jagten.n Nej, det går icke an! Jag ber dig, gör den arme Henrik den glädjen och låt honom få vara hemma hos dig, bad smekande den goda Seraphine. Utom dess finner han det i alla fall så kallt, att han knappast kunde uthärda det i går aftons... och tillika är min far, alltsedan i går, då budet kom ifrån staden, vid ett så dåligt lynne, och har befallt Henrik att icke vika från hans sida. Allt detta oaktadt blef Alanda obeveklig: hon lät till och med temligen strängt tillsäga Henrik; att, så vida han ville undvika hennes onåd, måste han deltaga i jagten och lemna henne ostörd tills den vigtiga striden på eftermiddagen. Ja, deri har du rätt, medgaf Seraphine betänkligt; du behöfver rigtigt samla alla dina tankar för att kunna göra den stolte, kallsinnige svensken schackmatt. Men du och Henrik skola nog besegra honom . . . och gif honom då någon emanciperad moddocka till fru . . . men mig skall han icke bekomma, den högmodiga, odrägliga menniskan. Ändtligen lemnad ensam hemma, kände Alanda sitt mod sjunka. Ofelbsrt måste Gustaf förlora spelet, om Henrik och hon spelade tillsammans emot honom; men detta vågade hon knappast hoppas; tvertom fruktade hon att båda herrarne skulle förena sig emot henne — då hon bestämdt skulle förlora. Och huru skulle väl Gustaf uppföra sig som hennes besegrare och bebcorrskare? Troligen enligt sitt ord lyckliggöra HenriX med henzes hand. Nog hade hans blickar och flera små bevis af inLä ) iosAftonbl. M 157, 158, 159, 162, 162, 165 och