SCHACK OCH KÄRLEK.)
NOVELL AF WALTER TESCHE.
Seraphine ämnade sig att gå, men stannade, i
det hon ropade: Kors, jag hade nästan glömt det
vigtigaste — Henrik ålade mig att bedja dig, att
han skulle få göra dig sällskap i din ensamhet.
Sedan han fick höra, att du icke skall vara med på
jagten, så vill han också blifva hemma. Hans om-
sorgsfulla ömhet för sin Alanda öfverträffar hans
jagtpassion. ,
Verkligen ! sade Alanda med ironisk förvåning,
hvilken Seraphine ansåg för att vara en glad öf-
verraskning. Nej, det är i sanning för mycket!
— Säg din bror, att jag omöjligt kan antaga ett
så stort offer och att om han vill göra mig till
viljes, så försummar hen icke jagten.n
Nej, det går icke an! Jag ber dig, gör den ar-
me Henrik den glädjen och låt honom få vara
hemma hos dig, bad smekande den goda Sera-
phine. Utom dess finner han det i alla fall så
kallt, att han knappast kunde uthärda det i går
aftons... och tillika är min far, alltsedan i går,
då budet kom ifrån staden, vid ett så dåligt lyn-
ne, och har befallt Henrik att icke vika från hans
sida.
Allt detta oaktadt blef Alanda obeveklig: hon
lät till och med temligen strängt tillsäga Henrik;
att, så vida han ville undvika hennes onåd, måste
han deltaga i jagten och lemna henne ostörd tills
den vigtiga striden på eftermiddagen.
Ja, deri har du rätt, medgaf Seraphine be-
tänkligt; du behöfver rigtigt samla alla dina tan-
kar för att kunna göra den stolte, kallsinnige sven-
sken schackmatt. Men du och Henrik skola nog
besegra honom . . . och gif honom då någon e-
manciperad moddocka till fru . . . men mig skall
han icke bekomma, den högmodiga, odrägliga men-
niskan.
Ändtligen lemnad ensam hemma, kände Alanda
sitt mod sjunka. Ofelbsrt måste Gustaf förlora
spelet, om Henrik och hon spelade tillsammans e-
mot honom; men detta vågade hon knappast hop-
pas; tvertom fruktade hon att båda herrarne skulle
förena sig emot henne — då hon bestämdt skulle
förlora. Och huru skulle väl Gustaf uppföra sig
som hennes besegrare och bebcorrskare? Troligen
enligt sitt ord lyckliggöra HenriX med henzes hand.
Nog hade hans blickar och flera små bevis af in-
Lä
) iosAftonbl. M 157, 158, 159, 162, 162, 165 och