x—tWWwQR-n OMM MMMM
öfver den ordnisg, som rådde vid afresan, och slöt
deraf till en fullkomligt angenäm dag; sielf kasta-
de han sig upp på den närsynte bredvid Alanda
och Gustaf. Denne hade genom Alandas böner
låtit förmå sig till att utbyta sin frack emot en
liten lätt pelsrock, i hvilken han ännu såg utsom
en dandy på en vinterpromenad, utan att ändock
väcka den fruktan att han skulle frysa ibjel. För-
sigtigt slöts tåget af den rykande Värmaren, och
nu flögo slädarne af ut i den kalla, skarpa mor-
gonluften. Efter allt larm och buller följde nu en
djup tystnad på det gästfria slottet.
Gustaf, som hade beredt sig under denna färd
på flera löjliga öfverraskningar iöfverensstämmelse
med öfverjägmästarens egna, besynnerliga lynne,
förvånades deremot att öfverallt finna den noggran-
vaste ordning och ett oväntadt rikt förråd på vil-
lebråd.
Skyttarnes platser voro väl valda och för da-
mernas fötter voro utbredda björn- och vargskinns-
hudar. Så srart den sista skytten var uppställd,
skallade en lång, uthållande hornsignal igenom den
tysta skogen, och i detsamma hörde de lyssnande
skyttarne det på långt afstånd framskridande jagt-
folkets jublande rop och genljudande återsvar. En
rädd hare — kanske en listig räf ilade långt borta
mellan småskogen, ett förhastadt skott lossades —
skada! villebrådet, skrämdt deraf, skyggar tillbaka
och bryter sig igenom skallgången... Men nej,
der röra sig stolta horn emellan trädstammarne.
En råbock hoppar fram och tillbaka — nej, det är
blott en stackars, gammal råget. Afotålighet börja
de unga skyttarnes bjertan att stormande klappa.
Se nu, — der komma några harar springande just
öfver linien! om ändå ingen sköt på dem, så att
de ädla högdjuren icke derigenom skrämdes. Men
nej, de hetlefrade kunna icke hejda sig. Hör der
ett skott, och ännu ett, och flera till. Sjelfva skall-
folket skjuter. Ack förträffligt, tänka jägarne:
dessa skott förvilla de kloka rådjuren.