x—tWWwQR-n OMM MMMM öfver den ordnisg, som rådde vid afresan, och slöt deraf till en fullkomligt angenäm dag; sielf kastade han sig upp på den närsynte bredvid Alanda och Gustaf. Denne hade genom Alandas böner låtit förmå sig till att utbyta sin frack emot en liten lätt pelsrock, i hvilken han ännu såg utsom en dandy på en vinterpromenad, utan att ändock väcka den fruktan att han skulle frysa ibjel. Försigtigt slöts tåget af den rykande Värmaren, och nu flögo slädarne af ut i den kalla, skarpa morgonluften. Efter allt larm och buller följde nu en djup tystnad på det gästfria slottet. Gustaf, som hade beredt sig under denna färd på flera löjliga öfverraskningar iöfverensstämmelse med öfverjägmästarens egna, besynnerliga lynne, förvånades deremot att öfverallt finna den noggranvaste ordning och ett oväntadt rikt förråd på villebråd. Skyttarnes platser voro väl valda och för damernas fötter voro utbredda björnoch vargskinnshudar. Så srart den sista skytten var uppställd, skallade en lång, uthållande hornsignal igenom den tysta skogen, och i detsamma hörde de lyssnande skyttarne det på långt afstånd framskridande jagtfolkets jublande rop och genljudande återsvar. En rädd hare — kanske en listig räf ilade långt borta mellan småskogen, ett förhastadt skott lossades — skada! villebrådet, skrämdt deraf, skyggar tillbaka och bryter sig igenom skallgången... Men nej, der röra sig stolta horn emellan trädstammarne. En råbock hoppar fram och tillbaka — nej, det är blott en stackars, gammal råget. Afotålighet börja de unga skyttarnes bjertan att stormande klappa. Se nu, — der komma några harar springande just öfver linien! om ändå ingen sköt på dem, så att de ädla högdjuren icke derigenom skrämdes. Men nej, de hetlefrade kunna icke hejda sig. Hör der ett skott, och ännu ett, och flera till. Sjelfva skallfolket skjuter. Ack förträffligt, tänka jägarne: dessa skott förvilla de kloka rådjuren.