försvar för detta hr Geijers oriktiga uttryck; me delst påståendet, att de för alla stiftade lagarna hafva i verkställigheten föga gällt till de lägre klassernas beskydd. Men detta herr Bergfalks försvar grundar sig på ett sammanblandande af lagski-pandet med lagstiftandet. Om också lagarna skipades ensidigt, så stiftades de dock för alla. Hr Geijers uttryck är och blir skeft, och likaså hr B:: försök att genom sammanblandningen af lagskipning och lagstiftning detsamma försvara. Dessutom, låtom oss närmare betrakta just denna af hrr G. och B. så öfverklagade lagskipning under det ifrågavsrande lagstiftningsseklet från 125( till 4350. Hr G:r kallar det ett sjelfsvåldets ti dehvarf för de stora och hr B. låter förstå, at! pde mäktiga i landet icke ansågo dessa lagar föl sig bindande och att regeringen sällan hade mak nog att göra lagarna gällande, då det blef fråga om att bestraffa en af de mäktige i landet. Si säga hrr Gejjer och Bergfalk. Låtom oss nu hörs hvad sjelfva urkunderna, de historiska källorna säga om samma sak. Om Birger Jarl förtäljer stora rimkrönikan at .shan lade ned mångan andan orätt, att ingen måtte göra dem (qvinnorna) ofrid, utan han satte halsen vid,. — Johannes Magnus omtalar, buru Birger reste omkring riket och såg med största nit efter, att ingen skulle få göra den oskyldige något öfvervåld, samt att rättvisan alltid skulle orubbad iakttagas,. Om Magnus Ladulås säger Olaus Petri, att han förböd väldgästning och höllt dermed så starkan aga i landet, att ingen målte göra bönderna något öfvervåld — och deraf kom att menige man j landet begynte kalla honom Ladulås. — Ungefär med samma ord omtalar Laurentius Petri samma förhållande. — Ericus Olai anför exempel, huru Magnus Ladulås straffade mägtiga våldsverkare; och berättar, huru vid hans död greto alla både när och fjerran, ty han var den trognaste beskyddare för rikets innevånare, åtminstone för de fattige och för dem, som ville lefva-fredligt, hvarföre också de tillströmmande bönderna på sina axlar buro hans lik till dess jordfästningsplats. Om samma Magnus Ladulås säger stora rimkrönikan: Han gaf godan rätt i sina dega, Mycken frid och starkan aga, De män, der plägade illa göra, Dem vile han hvarken se eller hörav — och Johannes Magnus kallar honom en ogenomtränglig sköld till skydd för dem, som ville lefya stilla och fredligt. Om Torkel Knutsson säger Laurentius Petri, att han behöll fred och rolighet i landet och förskaffade hvar man lag och rätt,. — Ericus Olai säger, att under Torkel Knutssons tid var i riket så stor enighet, frid och trygghet och öfverflöd, att knappt något mer kunde begäras,. — Stora rimkrönikan säger om samma Torkel Knutssons tid att: Då stod riket ärliga väl, Bönder lifde med rätt och skäl, Herrarne styrkte frid och sätt Ingen torde göra androm orätt., Samma vittnesbörd gifves ock af Johannes Magnus. Nu till Magni Smeks förmyndare! Olaus och Laurentius Petri omtala, att vunder denna tid var god fred i riket, så alla förkofrade sig). — Ericus Olai säger, att ingen vågade hvarken inom eller utom riket företaga hvorken öfvervåld eller vuppror, och att Sverige anses hafva aldrig blifvit styrdt med mera lugn och lycka. Så lyder den verkliga, ursprungliga historiens vittnesbörd om denna tid, om lagskipningen under fyra serskildta regeringar under 60 år af det ifrågavarande seklet. Nu tager Fryxell sig friheten, att i sin ordning fråga hrr Geijer och Bergfalk, om ett sådant tidehvarf förtjenar att framför andra utmärkas med namnet af sjelfsvåldets tidehvarf för de storan. Fryxell frågar, med hvad skål hr Bergfalk söker hos sina läsare insinuera den tanken, att den tiden regeringen icke hade makt nog att göra lagarna gällande äfven mot de mäktiga; då likväl just de anförda källorna gång på gång omtala, huru regenterna upprätthöllo lagarna mot alla, så att ingen tordes göra bönderna öfvervå!d; huru mäktige våldsverkare straffades; huru konungen var en ogenomtränglig sköld; huru bönderna lefde med rätt och skäl och herrarne styrkte frid och ordningp? Fryxell frågar vidare hr Geijer och Bergfalk, om, inom hela svenska historien intill sednare hälften af Gustaf Wasas regering, det finnes något ti-dehvarf, som i afseende på ordning och allvarligt lagskipande kan uppte så många, så sammanstämmande och så hedrande vittnesbörd, som de nu uppräknade? Fryxell frågar vidare, om det är billigt att afmåla detsamma såsom ett laglöshetens tidehvarf: — om det är historisk rättvisa att afmåla den tidens adel, den tidens stora så sjelfsvåldiga och oregerliga, att de icke kunde hållas i ordning, då likväl sjelfva historien gång på gång intygar, att dessa stora höllos i ordning och sjelfva främjade frid och enighet. Fryxell frågar slutligen sina läsare, om ej härmed är ovedersägligen ådagalagdt, att G. och B. lemnat en alldeles oriktig skildring af tidehvarfyets lagskipning; och att denna deras skefhet i omdömet står i sammanhang med den ifrågavarande aristokratfördömande ensidigheten. (Forts. följer.) SKYDDSSYSTEM OCH FRI HANDEL. (Slut fr. gårdagsbl.y