MUSIK.
Sånger för mansröstir, svenska armäin tilleg
nad af J. P. Cronhamn. Häft. I. — Stock
kolm, Svanberg. Pr. 1 rår bko.
Det är icke utan skäl, som man kallat vår
tidehvar? tendensernas, och huru rik den skön
litteraturen är på sådana, kan isynnerhet de:
feminina delen af läsverlden intyga, som uta
att sjelf veta huru, i en hast fått de trassliga
ste härfvor af sociala frågor att reda. Men m
vilja tendenserna ej låta sig nöja med ordet
drägt: de hafva äfven gjort försk att kläda si,
i tonens, och tyckas redan befinna sig rätt vä
deri Vi tala här naturligtvis icke om tonaverl
i den instruktiva genren — dessas intentione
äro af rent musikalisk natur — men väl or
en annen musikgren, som odlas i afsigt att der
med höja och förädla en samhällsklass, och så
lunda på visst sätt åsyftar ett socialt ändamål
I utlande: har man nemligen redan en lingr
tid användt musiken såsom ett medel att mil
dra det lägre krigsarstindets lefnadsvanor sam
isynnerbet att rädda soldaten från drycken
skapslasten; och detta företag har haft så goc
framgånz, att t. ex. i Preussen de flesta rege-
menterna äga sin egen sångpersonal, samman.
satt af simpla soldater, som ofta lära utförs
sina fyrstämmiga körer till rätt mycken belå-
tenhet, och säkerligen har det moraliska ända-
målet icke heller förfelats. Äfven här har
denna metod vunnit efterföljd, och man bör ej
betvifla. dess stora nytta i afeeende på ofvan-
nämnde fördelar, helst om man kommer at!
följa det preussiska bruket att från åtskilliga
delar af tjenstgöringen frikalla den till sång-
personalen hörande soldaten, hvilket säkerligen
skulle verka fördelaktigt på hans ambition.
Dessutom låter sig äfven förmoda, att tonsin-
net bör befrämjas och renas äfven hos allmo-
gen (helst man nu mera sällan hör de gamla
nationalsångerna sjungas bland den), då den till
sin hemort återvändande indelta soldaten ut-
bytt sina ofta obscena visor mot sånger af bät-
tre art.
Imedlertid var en rikhaltig samling af för
ändamålet passande tonstycken ej genast för
handen, och är det änau icke. En vacker
början dertill finna vi likväl uti det verk som