Ekvall och Sofi? — Fru E. (som med slöhet :
uppfattningen synes hafva besvarat flera af de. fö-
regående frågorna, lägger handen på pannan och
säger): Vänta lite... Det är en gruflig röra jag
har i mitt hufvud. (Hoh upprepar hvad ordf. nyss
sagt och yttrar sedan tveksamt och frågande): Det
skulle ha varit jalousie?
Ordf. Ännu värre; min fråga afser, att få veta
huruvida frun tänkt eller trott, att far och dotter
lefvat såsom gift folk? — Fru E. Nej, — åh nej.
men jag tyckte det vara underligt då vi först bade
flyttat till Attarp, att jag ej kunde göra Ekvalltill
Jags lika väl som Sofi. t
Ordf. Har fran icke hört syskonen samspråka om
en sådan misstanka? — Fru E. Nej, det kan jag
icke påminna mig. Jag kan omöjligen säga mer
än jag vet.
Hr Dahlberg upprepar ordförandens sista fråga
och söker föra fru Ekvall till minnes slägtingarnes
samspråk och gissning.
Fru E. (eftersinnande.) När du säger så, tycker
jag mig vilja minnas det. S
Ordf. Har någon tanke på ett brottsligt förhål-
-lånde emellan fer och dotter aldrig uppstigit i fruns
sinne? — Fru E. Åh nej, det kan jag icke påmin-
-na mig. 4
Ordf. Denna tanka är en af de rysligaste, som
en mor någonsin kan fatta. Medger frun, att nå-
gon förfärligare tanka, än tanken på ett broftligt
umgänge emellan far och dotter icke kan gifvas
för den, som inser betydelsen både af sina rättig-
-heter och sina pligter, och känner sällheten i de-
res utöfning såsom maka och mor; medger frun det?
— Fru E. Ja.
Ordf. En sådan tanka måste man minnas, om
den något ögonblick funnits till. Medger frun, att
minnet af en sådan tanka, om den en gång blifvit
väckt i en mors bröst, aldrig kan utplånas? —
Fru E. Ja.
Crdf. Har en sådan tanka icke vid något till-
fälle funnit insteg hoå frun, i anledning af fruns
mans beteende mot Sofi, t. ex. hans penningeskänk
till henne, bans vistande på hennes rum, hans väl-
vilja alt tillhandahålla henne sitt bibliotek eller
eljest? — Fru E. Nej. Det har blott förefallit mig
underligt, att Sofi och icke jag kunde göra Ekvall
till lags under den första tiden sedan viflyttat till
Attarp; men utan att jag kunde tänka, att Ekvall
haft brottsliga framsteg med Sofi.
Ordföranden fäster äter fru Ekvalls uppmärk-
samhet på det samtal emellan slägtingarne, hvar-
om hr Pshlberg inför domstolen i dag afgifvit be-
rättelse, och uppmanar fru E. att draga sig detta
samspråk till minnes.
Fru E. Hvart har jag tagit vägen, min söta go-
da Dahlberg! inte talte vi så. Vi förundrade oss
öfver förhållandet med penningegåfvan, men icke
talade vi om någon bestämd misstanka. —Jeg kan
och vill icke tänka så:
Ordf. Fer frun aldrig tänkt något i denna syft-
ning? — Fru E. Nej, nej. Det kunde väl hända
någon gång att Ekvall kurtiserat och klappat Sofi;
någvt annat kan jag ej säga, något annat har jag
ej sett. Jag minns icke, att syskonen och jeg sam-
talat om nägon misstanka, men om de sagt något
sådant, icko ljuga de. Jeg vill ej bli lögnerska:
(Medan domaren en stund dikterar till protokollet,
faller fru Ekvall åter i en konvulsivisk gråt och
utbrister): Jag är den olyckligaste menniska på
jorden!
Ordf. (med allvar.) Lossa derföre på olyckan.
Tala ut allt hvad frun vet, så b!ir det bättre, Frun
Här både klokhet och förstånd, att urskilja det
rätta. Skall nu fruns sista yttrande, att syskonen
icke ljuga och att frun ej vill bli lögnerska, bety-
da ett erkännande om verkligheten af samtalet e-
mellan frun, herr Dåhlberg och de öfrige slägtin-
garne? — Fru E. Jag får väl lof erkänna, då sy-
skonen sagt det.
Ordf. . Här behöfver frun icke säga annat än
sanningen; det är blott henne jag begärt och ännu
begär af frun att få veta.
Opåkalladt intygar hr Dahlberg på sin själs sa-
lighet, att det af honom uppgifna samtal verkligen
egt rum och erinrar fru E. de närmare omstän-
digheterne dervid; men fru E. upprepar, att hon
icke minns det och att hon vid tillfället förmodli-
gen svarat, att hon icke ville tänka derpå. Detta
svar vitsordas af hr Dahlberg.
A Uti ett bref till fru Ekvall af den 30 Juni 1845
hade hr Dahlberg skrifvit: Det var roligt att. Sofi
var så dugtig vid tinget. På domarens fråga upp-
lyser hr Dahlberg, att fru Ekvall i ett postskrip-
tum underrättat bonom, att Sofi var så kry un-
der ransakningen och att detta uttryck föranledt
svaret, hvilket afgifvits 40 dagar efter första un-
dersökningen innan Sofi ännu blifvit häktad.
Härmed afs!utades förmiddagssessionen, sedan hr
oräföranden i rätten tillkännagifvit, att ransaknin-
gen skulle fortsättas på eftermiddagen.
—
