Det första kanonskottet hade lockat hela or-
tens befolkning, herreman och bonde, halt2, la-
ma och blinda från bu; och bem, och stora
landsvägen, kyrkbyn, lägret och Jandningsstäliet
hvimlade af folkskeror till bäst och fots. Hem-
manen deremot stodo öde, såsom om pesten
der farit fram. Halfklippta sprungo fåren om-
kring och skreko, korma voro omjölkade, oxar-
na stodo vid tom krubba, eller vid härfven ute
på åkren; uvgnöten ströfvade vilsne fram och
äter i drifterna och hästarna stodo balfskodda i
skjulen, vid: knutar och gårdsgrindar. En o
dräglig mängd säd nedtrampades och afbetades,
och en stor mängd höns och gäss blefvo räf-
vens rof den natten. Bryggden vred sig på
rosten, byk-luten kokade i askan och fyrfotorna
anställde stor förödelse i kök och bodar. Ja,
okynnet hade sträckt sig ända derhän, att spar-
lakanen kriog sjelfva kyrkvärdens paulun, ny-
stärkta som de. voro, blefvo nedryckta och
trampade i stoftet. Hos nämndemannens vardt
en -icke mindre märkelig hemgång bedrifven.
Våldskräktarne hade der bökat omkull bokskå-
pet, oaktadt grefve Struensee stod vakt vid dör-
rep, i dykränger, spetsmanschetter och trehör-
nig hatt; de hade hållit ett sådant rotandebland
auktioosprotokoller, bouppteckningsinstrumenter
och kungörelser, att alltsammans var nästan
oläsligt.
Först dagen derpå kommo nativandrarne hem,
solbrända öfver näsa och kind, neddammade, o-
lustiga och genomtrötta i hvarenda led.
Hela den dagen talades om ingenting annat
än den nyss skådade herrligbeten. Qvinnorna
gingo ur gård och i gård och påminte hvar-