Det första kanonskottet hade lockat hela ortens befolkning, herreman och bonde, halt2, lama och blinda från bu; och bem, och stora landsvägen, kyrkbyn, lägret och Jandningsstäliet hvimlade af folkskeror till bäst och fots. Hemmanen deremot stodo öde, såsom om pesten der farit fram. Halfklippta sprungo fåren omkring och skreko, korma voro omjölkade, oxarna stodo vid tom krubba, eller vid härfven ute på åkren; uvgnöten ströfvade vilsne fram och äter i drifterna och hästarna stodo balfskodda i skjulen, vid: knutar och gårdsgrindar. En o dräglig mängd säd nedtrampades och afbetades, och en stor mängd höns och gäss blefvo räfvens rof den natten. Bryggden vred sig på rosten, byk-luten kokade i askan och fyrfotorna anställde stor förödelse i kök och bodar. Ja, okynnet hade sträckt sig ända derhän, att sparlakanen kriog sjelfva kyrkvärdens paulun, nystärkta som de. voro, blefvo nedryckta och trampade i stoftet. Hos nämndemannens vardt en -icke mindre märkelig hemgång bedrifven. Våldskräktarne hade der bökat omkull bokskåpet, oaktadt grefve Struensee stod vakt vid dörrep, i dykränger, spetsmanschetter och trehörnig hatt; de hade hållit ett sådant rotandebland auktioosprotokoller, bouppteckningsinstrumenter och kungörelser, att alltsammans var nästan oläsligt. Först dagen derpå kommo nativandrarne hem, solbrända öfver näsa och kind, neddammade, olustiga och genomtrötta i hvarenda led. Hela den dagen talades om ingenting annat än den nyss skådade herrligbeten. Qvinnorna gingo ur gård och i gård och påminte hvar