Visst dalern mins jag det, svarade Greta,
till hvilken frågan var ställd från en af hennes
sidokamrater; ,visst mins jag det, hur vanskep
lugt. det var, och bur det slutligen vardt be-
grafvet afside:.n
TaY om det för oss, så är j bra! bådo alla.
J vet, dä hade ett gäddhufvt och ett örm-
hufve?n
Samtlige åhörarne sågo bestörte på hvaran-
dra och skakade fromt, sina hufvuden, likasom
det varit första gårgen de hört detta under-
verk, eburu Greta väl tjugo gånger förut trak-
terat dem med historien.
Det var, säkert bortbytt,, sade en quae-
stionis.
Skråen kunde väl inte länge lefva? sade en
annan i samma ton.
Jo bevars, nog kunde det allty, inöll Greta
med en viss mystisk anläggning på verbet. Men
det gick skrifvelsebre? in till konpgen; Gustaf-
Ader i verlden, och de frögte om det inte var
löfveligt till att Öa stackarn, eftersom han var
så alltför micke ofärduger, cc2 kongen ånerade
att han skulle lefva i sex veckor, men om han
då inte dog sjelfvilligt, såe ...,
Och Greta steg närmare, satte den högra
banden under venstra armbogen och tapplade
med fingrarna mot läpparna. Af de uttrycks-
fulla ögonen och nicken förstod man att hon
yttrade någonting Mycket vigtigt och märkeligt.
men ingen förnam hvad det egentligen var.
Icke desto mindre funno sig åhörarne mycket
uppbyggda deraf; de nickade med, och gjorde
en åthörd af förvåning och äfven af ogillande,