Nej, vars; sade en annan, di säjer ju att
kongen sätter m)cke större värde på allvar-
samheta. -
Väl det, vidtog en af qvinnorn2, efter de!
nu är så fatt, att ingen kan mäkta sig med pni-
gra köpe-klär; tack Gud att en bar råd till
att slita hemväfda; skall tro, det sitter åt det
ibland.
Åh, nog kunde en väl mäkta sig med litet
bombasäng och en kat:ibhbunsklut med, kommer
derpå an, iftvände en gammal qvinna, som satt
der med en väldig snusdosa i hander, det är
ju inte hela verlden, heller. Det ir nu så
ställt, att så fort en arendator-stackare, genom
nykterhet, flit och klokhet krassiat upp sig li-
tet, och börjat räta ryggen ett grand, så kom-
mer husbonden med ökade, tyngre pålagor och
knäcker ned horom igen, så att det knakar i
knotorna; ty, om bondens täppa utvidgas, går-
den börjar se ordeutlig u!t, kreaturen och grö-
dan förmeråa sig, — pass, min gubbe, tinker
hans herre, du tål vid att klämma efter ännu
litet mera, derföre må vi rält så gerna för-
bruka öfverskottet, som skatta bort det. Det
är just detsamma buru vi ställa till det, vi få
ändå icke lägga tillhopa nåjot för vår ålder-
dom eller för våra barn.,. men, är det icke
grindmor som klifver dernere på väjen?
pJo visst. Ilon ämnar säkert att drifva al
ända fram till läjeret i qväll.
Ja, hon har rätt inga andra sko att sy, hon,
ty i år slipper hon allt besvär med täppan
Herregårdsoxa plöja upp den åt henne.
Då va mästerligt hved hennes husbonde