tjSverige, hvars dynasti aldrig skulle kunna tar pa på den politiska förening, hvarom talas? Men nu är för öfrigt händelsen, att inte Skandinaviskt sällskap nånsin sträckt sina syf ten till detta yttersta mål af politisk förenin under en enda regent, annorlunda än så, sor vi nyss sade, d. v. s. såsom en möjlighet framtiden under de vilkor och i de diploma tiska former, som kunde göra saken på el gång verkställbar. och oskyldig. — De s. k Skandinaverne hafva i föredrag, tal, skrifter oci Iförhandlingar af alla slag troget bållit sig inon Igränsorna af allenast sådana föreningsarter, son tydligen kunna gifvas utan all dynastisk för närmelse. De hafva väl icke inskränkt sig til Tblott och bart den bokhandelsfråga, hvaruti en samt, enligt en professors tanke, Skandinavis men skulle bestå, nemligen arrangementet at skaffa svenska böcker till Danmark och dansk: till Sverige: en i sig sjelf ganska god sak, men för hvilken inga sällskaper behöfde stiftas, och som för öfrigt ej förtjenade att hedras med namnet Skandinavism, nu mera än förr, då et dylikt bokutbyte alltid. skett i mån som på begge sidorna om sundet litteraturer funnos, förtjenta af att ömsesidigt lösas. De konservative fråga härvid: nåväl! om Skandinaverne sträfva till något annat än blott detta sista — det godmodiga bokutbytet, hvilket vi ej skola förmena dem —; men å andra sidan icke heller bekänna sig vara thron-omstörtare, hvad vilja de då? hvad praktiskt mål ämna de vinna? hafva de endast för afsigt att bygga luftslott till egen och andras förlustelse? Allt detta har redan på annat ställe blifvit utförligen besvaradt. Svenskar och Danskar (för att icke tala om Norrmännen) kunna, oaktadt fortfarande under tvenne konungar, vida mera sammansmältas i nationligt afseende, än de äro. Då Lagverken i begge rikena för närvarande underkastas en betydlig revision, förbättring och utveckling, kunna de bildas till så mycken likhet som möjligt i begge rikena. Ju mera ländernas juridiska administration och allmänt konstitutiva former närmas till hvarandra, ju mera skola folken på det Skandinaviska fastlandet och öarne ) känna igen sig hos hvarann, sluta sig vänligt och varmt till hvarann, besöka hvarann och öka sina inbördes förbindelser i handel och vandel. Detta skall till en början utöda det gamla hat, som hållit Svenskar och Danskar fremmande för hvarann, och göra hvarje krig mellan Danmark och Sverige snart sagdt omöjligt: straxt tvenne goda praktiska följder, som brefskrifvaren från Skåne torde medgifva hvarken vara orimliga eller stå i strid med kristendomen, såvida ett af denna läras hufvudsyften utgår på att förena menniskor. — Vidare kunna de lägre och högre Undervisningsverken i begge rikena ställas på den fot, att så väl skolbarnen, som den högre studerande ungdomen, inhemta en fullständigare kunskap, än hittills, i hvardera grannrikets geogrefi, historia och språk, hvarigenom den uppväxande generationen öfverallt i norden lärde sig att betrakta hela Skandinavien såsom ell gemensamt fädernesland. Detta innefattar ingenting farligare cch okristligare, än hvad t. ex. i Tyskland alltid egt rum, der man anser sig tillhöra ett enda land och ett folk, fast under flera spiror, samt påstår sig tala blott ett språk, ehuru brutet i dialekter. — Vidare är en Tullförening, gemensam för Sverige, Norge och Danmark, lika tänkbar här som ör de tyska stater, hvilka öfverenskommit om en sådan, och med samma praktiska gagn. — Ytterligare skulle ett antal smärre öfverensstämmelser, såsom: Mynt af lika valörer, gemenamt Passoch Postväsende m. m. medföral ätt stora beqvämligheter för rikenas inbyggare. Ville man införa bruket, att då och då låta. venska och danska armekorpser mötas på Öfvingsläger till gemensam exercis, så skulle förnodligen deraf den praktiska vinst uppkomma, utt i händelse den enda fiende, de skandinaviska olken ega, någongång allvarsamt hotade dem, notståndskraften och försvaret måste blifval tarkare i den mån som armöerna kände sig örbrödrade och kämpande för i grunden sam-: na mil. — Men, utropar man slutligen: hvarill tjenar dock verkligen i längden så mycken änskap emellan Svenskar, Norrmän och Dankar? hvarföre må de icke hata hvarann lika äl som t. ex. Svenskar och Ryssar, såvida neningen är, att de alltid skola utgöra skilda tater, under olika regenter? Måste icke isaning det slutliga praktiska målet för all Skaninavism vara den politiska föreningen under tt hufvud? Godt. Att detta mål står såsom et yttersta och slutliga för Skandinavismen, ven endast Jikväl under de diplomatiska vilkor ch fredliga öfveren:kommelser, hvarom ofvanhage OA bet er tt Skåne och Danska öarne, såsom brefmr: nn GR a ee