tjSverige, hvars dynasti aldrig skulle kunna tar
pa på den politiska förening, hvarom talas?
Men nu är för öfrigt händelsen, att inte
Skandinaviskt sällskap nånsin sträckt sina syf
ten till detta yttersta mål af politisk förenin
under en enda regent, annorlunda än så, sor
vi nyss sade, d. v. s. såsom en möjlighet
framtiden under de vilkor och i de diploma
tiska former, som kunde göra saken på el
gång verkställbar. och oskyldig. — De s. k
Skandinaverne hafva i föredrag, tal, skrifter oci
Iförhandlingar af alla slag troget bållit sig inon
Igränsorna af allenast sådana föreningsarter, son
tydligen kunna gifvas utan all dynastisk för
närmelse. De hafva väl icke inskränkt sig til
Tblott och bart den bokhandelsfråga, hvaruti en
samt, enligt en professors tanke, Skandinavis
men skulle bestå, nemligen arrangementet at
skaffa svenska böcker till Danmark och dansk:
till Sverige: en i sig sjelf ganska god sak, men
för hvilken inga sällskaper behöfde stiftas, och
som för öfrigt ej förtjenade att hedras med
namnet Skandinavism, nu mera än förr, då et
dylikt bokutbyte alltid. skett i mån som på
begge sidorna om sundet litteraturer funnos,
förtjenta af att ömsesidigt lösas.
De konservative fråga härvid: nåväl! om
Skandinaverne sträfva till något annat än blott
detta sista — det godmodiga bokutbytet, hvil-
ket vi ej skola förmena dem —; men å andra
sidan icke heller bekänna sig vara thron-om-
störtare, hvad vilja de då? hvad praktiskt mål
ämna de vinna? hafva de endast för afsigt att
bygga luftslott till egen och andras förlustelse?
Allt detta har redan på annat ställe blifvit
utförligen besvaradt. Svenskar och Danskar (för
att icke tala om Norrmännen) kunna, oaktadt
fortfarande under tvenne konungar, vida mera
sammansmältas i nationligt afseende, än de äro.
Då Lagverken i begge rikena för närvarande un-
derkastas en betydlig revision, förbättring och
utveckling, kunna de bildas till så mycken likhet
som möjligt i begge rikena. Ju mera länder-
nas juridiska administration och allmänt kon-
stitutiva former närmas till hvarandra, ju mera
skola folken på det Skandinaviska fastlandet och
öarne ) känna igen sig hos hvarann, sluta sig
vänligt och varmt till hvarann, besöka hvarann
och öka sina inbördes förbindelser i handel och
vandel. Detta skall till en början utöda det
gamla hat, som hållit Svenskar och Danskar
fremmande för hvarann, och göra hvarje krig
mellan Danmark och Sverige snart sagdt omöj-
ligt: straxt tvenne goda praktiska följder, som
brefskrifvaren från Skåne torde medgifva hvar-
ken vara orimliga eller stå i strid med kri-
stendomen, såvida ett af denna läras hufvud-
syften utgår på att förena menniskor. — Vidare
kunna de lägre och högre Undervisningsverken
i begge rikena ställas på den fot, att så väl skol-
barnen, som den högre studerande ungdomen, in-
hemta en fullständigare kunskap, än hittills, i
hvardera grannrikets geogrefi, historia och språk,
hvarigenom den uppväxande generationen öf-
verallt i norden lärde sig att betrakta hela Skan-
dinavien såsom ell gemensamt fädernesland.
Detta innefattar ingenting farligare cch okrist-
ligare, än hvad t. ex. i Tyskland alltid egt rum,
der man anser sig tillhöra ett enda land och
ett folk, fast under flera spiror, samt påstår sig
tala blott ett språk, ehuru brutet i dialekter.
— Vidare är en Tullförening, gemensam för
Sverige, Norge och Danmark, lika tänkbar här som
ör de tyska stater, hvilka öfverenskommit om
en sådan, och med samma praktiska gagn. —
Ytterligare skulle ett antal smärre öfverensstäm-
melser, såsom: Mynt af lika valörer, gemen-
amt Pass- och Postväsende m. m. medföral
ätt stora beqvämligheter för rikenas inbyggare.
Ville man införa bruket, att då och då låta.
venska och danska armekorpser mötas på Öf-
vingsläger till gemensam exercis, så skulle för-
nodligen deraf den praktiska vinst uppkomma,
utt i händelse den enda fiende, de skandinaviska
olken ega, någongång allvarsamt hotade dem,
notståndskraften och försvaret måste blifval
tarkare i den mån som armöerna kände sig
örbrödrade och kämpande för i grunden sam-:
na mil. — Men, utropar man slutligen: hvar-
ill tjenar dock verkligen i längden så mycken
änskap emellan Svenskar, Norrmän och Dan-
kar? hvarföre må de icke hata hvarann lika
äl som t. ex. Svenskar och Ryssar, såvida
neningen är, att de alltid skola utgöra skilda
tater, under olika regenter? Måste icke isan-
ing det slutliga praktiska målet för all Skan-
inavism vara den politiska föreningen under
tt hufvud? Godt. Att detta mål står såsom
et yttersta och slutliga för Skandinavismen,
ven endast Jikväl under de diplomatiska vilkor
ch fredliga öfveren:kommelser, hvarom ofvan-
hage OA bet er
tt Skåne och Danska öarne, såsom bref-
mr: nn GR a ee