Der såg ban buru Don Pedros båt nalkades
stranden. Då uppvaknade hatet ånyo i hans
bröst och gaf honom ny kraft att besegra smär-
tan. Han sprang tillbaka till Genoveva.
— -Se- här min hämnd, sennora! ropade han
med obeskriflig ursinnighet, i det han fattade
hennes stelnade hand.
— Låt mig få dö i fred, Don Diego, sade
den arma qvinnan med bruten röst, i det hon
kröp ihop, med hängande läppar, halfsläckt
blick och slaka armar. — Låt mig få dö i lugn
och med tanken på Gud. Ni och jag äro båda
utstrukna ur lifvet, oc det finnes numera in-
genting gemensamt mellan os3s.
— Skulle jag låta er dö så här? — Nej, in-
galunda, sennora! ropade Meneses. Er älskare
kommer nu, och ni måste sträcka er famn emot
honom. Han måste ännu en gång beundra
denna skönhet, som han så mycket har älskat
hos er. Jag vill att Han skall vara stot öfver
sin älskarinna, Det är för att på ett värdigt
sätt kunna emoitaga honom, som jag prydt er
så der: :
— Don Pedro här! ropade Genoveva och
reste sig rakiång. — Don Pedro! Ack, han bar
icke glömt mig; han har icke öfvergifvit mig!
Jag tackar dig derföre, o min Gud, ty det var
min största fruktan. Hvad bryr jag mig om
döden? Hvad gör mig verldens förakt? Jag
älskar Don Pedro, och om jag kan få återse
honom, skall jag dö lycklig. — Men han skal:
frälsa mig. Han Skall .medssina kyssar värma
mina kalla läppar, ban skall nog hindra mig
från att döl- — O, jag vill ila emot honom!