mästarinror och lärjur gar af det vackra kön
omkring en skomakartafla och unga gentila he
rar gjorde skopinnar och vaxade irådarne me
den största beredvillighet i verlden, under skän
och löje, uppblandade med små pikanta anel
doter om societeten i grannskapet. Men skul
alla dessa Frejas döttrar förut enligt lagen gå
igenom sina läroår hos någon skråmästare
Telge eller Trosa, eller i sjelfva den lärda st:
den Upsala, så kan man vara säker på, att d
aldrig tagit sylen emellan sina fingrar, uta
Jemnat spappremmen och lästerna såsom oerö
Trade trofeer qvar i det hedervärda embetet
sessionsrum. Imedlertid kan man se, att tide
är i födslövinda, då qvinnan träder i spetse
för reformen af sederna — och har hon ick
alltid gjort det med den största oegennytta oc
sjelfförsakelse? Redan vår älskvärda stammode
Eva leddes af ett oemotståndligt kunskapsbegär
då hon räckte Adam den förbudna frukten, oci
de bortröfvsde Sabinskorna medlade med el
-förvånende framgång emellan föräldravreden cc)
fördomarre på ena sidan och sina ofrälse äl
skare på den andra. Och vilja vi vara billiga
så måste vi erkänna, att det är de adliga flic
korna, som genom sina borgerliga giftermå
först brutit ståndshögfärdens kraft och hätsk:
sinnelag.
ANTI-SKANDINANVEN I SVENSKA MINERVA
I. M 77 al Svenska Minerva för den 2 den:
nes läser man: följande uppbyggliga strof ur et
s. ko Bref från Skåne:
Bland talarne vid festen för den Skandinaviskt
treenigheten: Lehman, Poulsen och Helveg, fram:
stod, såsom jag ser, äfven Aftonbladets celebre ut-
gifvare, som föreslog en skål för den fria dan-
ska pressens ripresentanter: hrr Ploug, Gjödvaa
och Monrad. TI denna räkning är Corsarens ut-
gifvare icke upptagen, hvilket förefaller ganska be-
tecknande, då nämnde tidning tillhör Danmarks
friaste press och opponerar sig till. och med mot
den ensidiga Skandinavismen, Om Skandinavis-
men, d. v. s. tanken på en politisk Skandinavisk
enhet utbredde sig i Skåne, vore det mindre un-
derligt, än då den fremträder i Stockhom. Vi
tlefvo frånryckte Danmark, som i århundraden
varit vårt fädernesland, utestängda från en närlig-
gande hufvudstad, afsättningsorten för våra pro-
dukter, och, hvad mera var, genom politiska tvångs-
band skiljda från de ställen, hvarifrån Europeiska
kontinentens bildning skulle öfverföras till oss.
Detta oaktadt hafva vi allt hitintills visat oss minst
danskt sinnade, och vi hoppas äfven föga på en
förening, som skulle hafvå en gemensam central-
styrelse, gemensamt språk, gemensamma lagar och
institutioner Mm. m., hvilket allt är orimligheter.
Dylika projekter kunde hafva varit passabla vid
kristendomens första införande, men nu komma
de något post festum, och de Skandinaver, somtro
på någonting. dylikt, lära vara nog svaga i sin
kristendom. Kabe i
Dessa små utfall om orimligheter, och svag-
het i kristendomen förtjena väl i den form,
de här framstå, ingen synnerlig uppmärksam-
het; men då de säkert utgöra andbål, hvar-
igenom ett visst parti i Sverige vill skaffa sig
luft eller gifva sin ledsnad tillkänna öfver de
allmänna sympatier, som visat sig för ett när-
mare sammanslutande af Norden, har man mera
skäl att taga vara på dem.
Afvigheter eller rättare sagdthatet emotSkan-
dinavismen är sannerligen i Sverige någonting
så förunderligt, att, när det hos någon individ
förekommer, det måste betraktas såsom ett pro-
blem att lösan. Våra konservative i allmänhet,
flertalet af professorerne vid våra akademier,
allt hvad man med ett ord brukar kalla gub-
barne,, deklimera, så ofta tillfälle gifves, emot
Nordens förening. De betrakta den icke blott
som en utopi, utan vilja bafva saken framställd
nästan som ett brott, ja — som en gudlöshet,
en nära nog mot kristendomen stridande sträf-
van. Hvad kan vara deras mening härmed?
Låtom oss för ett ögonblick sträcka ut den
pSkandinaviska iden ända till sin yttersta
gräns: en genom - någon framtida diplomatisk
öfverenskommelse eller ett fördrsg skeende för-
ening af de tre nordiska rikena under en enda re-
sent; med andra ord, låtom oss betrakta Skan-
dinavismen rent af såsom en till mening, inne-
håll och form fällt politisk fråga; hvad kunde
man väl egentligen hafva häremot? Äfven i
sjelfva Danmark, der väl eljest ett dynsstiskt
intresse skulle kunna stötas af denna tanke, är
icke en gång detta att befara, så fort man tyd-
ligen såsom vilkor för den politiska föreningen
örutsätter ett ordentligt diplomatiskt fördrag,
en på fredlig väg gjord politisk öfverenskom-
melse, hvartill vi visserligen för närvarande in-
sen utsigt hafva, men som likväl för ingen del
illhör det otänkbara, då man besinnar, att Dan-
narks närvarande dynasti till följe af naturla-
särne kanske ej bar alltför långt igen. Men
m detta är fallet i Danmark, huru mycket
nindre anstötelse måste saken då innebära för