mästarinror och lärjur gar af det vackra kön omkring en skomakartafla och unga gentila he rar gjorde skopinnar och vaxade irådarne me den största beredvillighet i verlden, under skän och löje, uppblandade med små pikanta anel doter om societeten i grannskapet. Men skul alla dessa Frejas döttrar förut enligt lagen gå igenom sina läroår hos någon skråmästare Telge eller Trosa, eller i sjelfva den lärda st: den Upsala, så kan man vara säker på, att d aldrig tagit sylen emellan sina fingrar, uta Jemnat spappremmen och lästerna såsom oerö Trade trofeer qvar i det hedervärda embetet sessionsrum. Imedlertid kan man se, att tide är i födslövinda, då qvinnan träder i spetse för reformen af sederna — och har hon ick alltid gjort det med den största oegennytta oc sjelfförsakelse? Redan vår älskvärda stammode Eva leddes af ett oemotståndligt kunskapsbegär då hon räckte Adam den förbudna frukten, oci de bortröfvsde Sabinskorna medlade med el -förvånende framgång emellan föräldravreden cc) fördomarre på ena sidan och sina ofrälse äl skare på den andra. Och vilja vi vara billiga så måste vi erkänna, att det är de adliga flic korna, som genom sina borgerliga giftermå först brutit ståndshögfärdens kraft och hätsk: sinnelag. ANTI-SKANDINANVEN I SVENSKA MINERVA I. M 77 al Svenska Minerva för den 2 den: nes läser man: följande uppbyggliga strof ur et s. ko Bref från Skåne: Bland talarne vid festen för den Skandinaviskt treenigheten: Lehman, Poulsen och Helveg, fram: stod, såsom jag ser, äfven Aftonbladets celebre utgifvare, som föreslog en skål för den fria danska pressens ripresentanter: hrr Ploug, Gjödvaa och Monrad. TI denna räkning är Corsarens utgifvare icke upptagen, hvilket förefaller ganska betecknande, då nämnde tidning tillhör Danmarks friaste press och opponerar sig till. och med mot den ensidiga Skandinavismen, Om Skandinavismen, d. v. s. tanken på en politisk Skandinavisk enhet utbredde sig i Skåne, vore det mindre underligt, än då den fremträder i Stockhom. Vi tlefvo frånryckte Danmark, som i århundraden varit vårt fädernesland, utestängda från en närliggande hufvudstad, afsättningsorten för våra produkter, och, hvad mera var, genom politiska tvångsband skiljda från de ställen, hvarifrån Europeiska kontinentens bildning skulle öfverföras till oss. Detta oaktadt hafva vi allt hitintills visat oss minst danskt sinnade, och vi hoppas äfven föga på en förening, som skulle hafvå en gemensam centralstyrelse, gemensamt språk, gemensamma lagar och institutioner Mm. m., hvilket allt är orimligheter. Dylika projekter kunde hafva varit passabla vid kristendomens första införande, men nu komma de något post festum, och de Skandinaver, somtro på någonting. dylikt, lära vara nog svaga i sin kristendom. Kabe i Dessa små utfall om orimligheter, och svaghet i kristendomen förtjena väl i den form, de här framstå, ingen synnerlig uppmärksamhet; men då de säkert utgöra andbål, hvarigenom ett visst parti i Sverige vill skaffa sig luft eller gifva sin ledsnad tillkänna öfver de allmänna sympatier, som visat sig för ett närmare sammanslutande af Norden, har man mera skäl att taga vara på dem. Afvigheter eller rättare sagdthatet emotSkandinavismen är sannerligen i Sverige någonting så förunderligt, att, när det hos någon individ förekommer, det måste betraktas såsom ett problem att lösan. Våra konservative i allmänhet, flertalet af professorerne vid våra akademier, allt hvad man med ett ord brukar kalla gubbarne,, deklimera, så ofta tillfälle gifves, emot Nordens förening. De betrakta den icke blott som en utopi, utan vilja bafva saken framställd nästan som ett brott, ja — som en gudlöshet, en nära nog mot kristendomen stridande sträfvan. Hvad kan vara deras mening härmed? Låtom oss för ett ögonblick sträcka ut den pSkandinaviska iden ända till sin yttersta gräns: en genom någon framtida diplomatisk öfverenskommelse eller ett fördrsg skeende förening af de tre nordiska rikena under en enda resent; med andra ord, låtom oss betrakta Skandinavismen rent af såsom en till mening, innehåll och form fällt politisk fråga; hvad kunde man väl egentligen hafva häremot? Äfven i sjelfva Danmark, der väl eljest ett dynsstiskt intresse skulle kunna stötas af denna tanke, är icke en gång detta att befara, så fort man tydligen såsom vilkor för den politiska föreningen örutsätter ett ordentligt diplomatiskt fördrag, en på fredlig väg gjord politisk öfverenskommelse, hvartill vi visserligen för närvarande insen utsigt hafva, men som likväl för ingen del illhör det otänkbara, då man besinnar, att Dannarks närvarande dynasti till följe af naturlasärne kanske ej bar alltför långt igen. Men m detta är fallet i Danmark, huru mycket nindre anstötelse måste saken då innebära för