Kejsaren: I den glada oölvertygeisen, au samma förtroende fortfar nu, som ägt rum under min broder Alexander, och att det äfven kommer att bestå under min efterträdare, bifaller jag er hemställan; men jag måste tillika! erinra att förändringen i andra förhållanden påkallar en revision af förslaget och att det i alla fall fordrar tillägg. Skulle detta ej ske genom provinsen, så måste regeringen fiana sig föranlåten att på nödigt sätt mellankomma. Provinserna äro väl tyska, men huru goda estländare, tifflindare och kurländare ni än må vara, så höra ni likväl sedan 430 år till ryska riket; äro ryska undersåtare och derigenom ryssar. Så länge j:g qvarstadnar på min post, låfvar jag att upprättbålla edra privilegier, och för denne, (pekande på tronföljaren) går jag äfven i borgen. Men om något tyskeri (Deutsehtbump) kan ej mera blifva fråga, och ni må ej vidare låna örat åt edra vestra grannars ingifvelser. Jag vill ej göra er tillvitelser, M. H.; men jag måste öppet tillstå, att jag med stor bedröfvelse erfarit den fordna tillgifvenheten icke mera råda i provinsen. På ridderskapets vägnar försäkrade nu Lillienfeld, att Liffland vore lika sannt och troet tillgifvet, kejsarehuset och Hans Maj:t ru, om förr, och att det alltid skulle fortfara i s-mma sinnesstämning,. Samson uttryckte provinsens tacksägelse för det att kejsaren behagat kalla landets ombud inför sig. Kejsaren: Ni tillhör det ädla ridderskapet, som utan tvifvel skall bemöda sig om att det lugn och den hörsamhet, hvarigenom provinsen alltid förut har utmärkt sig, måtte åter blifva hemmastadda derstädes. Men att de rörelser, som der egt rum, endast uppkommit genom allmogens betryckta ställning, röjer sig redan derigenom, att allmogen i Estland och Kurland förhållit sig fullkomligt stilla. Pahlen, Meiendorff och Lieven försäkrade nu gemensamt, att 1 ffländska böndernas belägenhet är i alla hänseenden bättre, än i de begge andra ryska östersjöprovinserna, och Meiendorff gjorde en jemnförelse emellan sina egna bönder och sin brors, Kurländarens. Pahlen menade att troligen intet lands godsegare gjort så mycket för bönderna, söm skett i Liffland. Egendomshkerrarne hade till och med, hänförda af öfverdrifvet ädelmod, skänkt de frigifna bönderna hela inventariet på deras hemman. De till arrendatorer förvandlade lifegnes fattigdom påstod han hufvudsakligen vara föranledd genom splittringen af den välmående bondens förmögenhet vid arfskiften, då blott sällan hela qvarlåtenskapen förblifver oförminskad på en hand. Völkersahm tillade slutligen, alt bönderna äfven blifvit genom förespeglingar om fördelar missledda till religionsombyte. Sedan deputationen afträdt, yttrade Lieven siit bekymmer öfver att kejsarens ord, angående återställelsen af lugn och hörsamhet i provinsen, kunde af lifflindska adeln förstås så som om liffländarne för närvarande vore mindre goda undersåtare. Men kejsaren förkastade formligen denna tydning och uppfordrade Lieven att upplysa de öfriga härom. I Riga och Pleskow ville ban låta inrätta seminarier till det nödiga grekiska presterskapets bildning; och dittills skulle man öfverse med proselyterna, il fall de, fastän redan tillhörande grekiska kyrkan, hölle sig, som förut, till lutherska presterskapet. Han kunde så mycket mindre trol ryska biskopen taga del i tillställningarne (vUm-j triebe), som denne blott efter många betänkligheter emottagit sin befattning i Riga, och dervid hade för ögonen det afskräckande exemplet att företrädaren blifvit förflyttad till följd af blotta misstankar för proselytmake-in. Härvid anmärkte tronföljaren, att biskopen ty värr hade ändrat sig helt och hållet och tycktes förvandlad till den ifrigaste fanatiker, hvilket vore ådagalagdt genom två hans bekantgjorda skrifvelser. När kejsaren slutligen upprepade sin förra åsigt i afseende på estländska och kurländska bönderna, emedan bland dem herrskade fuilkomlig ro, förklarade Lieven sinnesstämningen otvifvelaktigt vara sådan, äfven ibland dem, att om proselytmakeriet nådde dit, skulle flamman upplåga, som ur en krutfjerding när en gnista faller derin. Deputeraden Parrofski yttrade ej ett ord under hela audiensen. KAUKASIEN. Underrättelser från Tiflis, som röcka till slutet af Maj, omförmäla nya och jettelika rustuingar mot de tappra bergfolken. Furst Woropzow skall icke hafva tillstyrkt detta fälttåg, utan blott lyda högre befallning. Expeditionen troddes komma att ske i Juni eller Juli och gälla Schamils nya högqvarter Weden, som ligger i den vildaste bergsskogen, omkring 8 svenska mil nordost om Darzgo. Den af Woronzsw sjelf anförda hufvudstyrkan skall framtränga dit, medan två sidokolonner (den ena under general Freitsg) egentligen skola sysselsätta sig med att afskära fiendens tillförsel och bestånd; de härtill anordnade stridskrafterna anses imedlertid alltför otillräckliga. Schamil är noga underrättad om hela företaget, och efter ryssarnes ezna uppgifter räknar han ännu inemot 20000 stridsmän under sitt befäl. Vid sitt sista ströftig öfver Sundscha och Terek, hvilket enligt ! ÅR . a r— — Ås .. 2