Denna . bön var en befallning för den arm
unga qvinnan. Hon skyndade genast att påtag
en af de hemförda ko-tymerna.
Medan teaones ecriadas klädde henne, sam
mankallade don Diego alla sina tjenare, beta
lade dem deras lön, gaf dem en hederlig du
sör derutöfver och anbefal!de dem att på ögon
blicket lemna buset. D:refter gaf han, me
låg röst, några befallniogar till den, som hed
åtföljt honom på resan.
Nu inträdde Genoveva, bländande skön i sir
tunesiska kostym, med en kort sidenkjortel
nästan utan veck, vida ärmar af utomordent
ligt fint tyg, rundadt i olika färger, och lifve
sammanhållet af en mörkröd sammets.ördel mer
guldbotten, på sidan hopspänd med hakar oci
knvappar af silver.
Don Diego befslide sin frus eriadas aflägsn:
sig, och så snart han blef ensam med den ung:
makan, kysste han ömt och ridderligt benne:
händer.
Med ett ljuft småleende på sina läppar, sade
han nu: .
— Ar det ieke skönt att lefva, Genoveva,
när man är ung, skön, rik och älskad som ni!
Är det icke grymt att se döden hota en så
skön och leende framtid?
— -Hvarföre sådana sorgliga idger? frågade
den unga frun.
Men hennes plågare fortfor:
— OO, hvad ni skulle hafva darrat, om ni,
lika som jag, hade varit vittne till det rysliga-
ste af alla :skådespel, om ni sett hela skaror af
folk, häpna och förfårade, fly undan döden, utan
att kunna undvika den, finnande. den öfver allt
på sin väg, insupande den med sjelfva luften i
hvarje sin muns andetag, stötande emot den i
gatbörnep, mötande den i dörren till helgedo-
men, på hafsstranden och i det inre af träd-
gårdarna! O, om mni bade sett en hel berolk-
ning, tröffad i sin söran, som i sina nöjen, i