Denna . bön var en befallning för den arm unga qvinnan. Hon skyndade genast att påtag en af de hemförda ko-tymerna. Medan teaones ecriadas klädde henne, sam mankallade don Diego alla sina tjenare, beta lade dem deras lön, gaf dem en hederlig du sör derutöfver och anbefal!de dem att på ögon blicket lemna buset. D:refter gaf han, me låg röst, några befallniogar till den, som hed åtföljt honom på resan. Nu inträdde Genoveva, bländande skön i sir tunesiska kostym, med en kort sidenkjortel nästan utan veck, vida ärmar af utomordent ligt fint tyg, rundadt i olika färger, och lifve sammanhållet af en mörkröd sammets.ördel mer guldbotten, på sidan hopspänd med hakar oci knvappar af silver. Don Diego befslide sin frus eriadas aflägsn: sig, och så snart han blef ensam med den ung: makan, kysste han ömt och ridderligt benne: händer. Med ett ljuft småleende på sina läppar, sade han nu: . — Ar det ieke skönt att lefva, Genoveva, när man är ung, skön, rik och älskad som ni! Är det icke grymt att se döden hota en så skön och leende framtid? — -Hvarföre sådana sorgliga idger? frågade den unga frun. Men hennes plågare fortfor: — OO, hvad ni skulle hafva darrat, om ni, lika som jag, hade varit vittne till det rysligaste af alla :skådespel, om ni sett hela skaror af folk, häpna och förfårade, fly undan döden, utan att kunna undvika den, finnande. den öfver allt på sin väg, insupande den med sjelfva luften i hvarje sin muns andetag, stötande emot den i gatbörnep, mötande den i dörren till helgedomen, på hafsstranden och i det inre af trädgårdarna! O, om mni bade sett en hel berolkning, tröffad i sin söran, som i sina nöjen, i